2023-05-14 Copenhagen Marathon

Johan L

Prolog
Träningen hade fungerat klockrent från nyår med lugn var fjärde vecka.Som tur var så inföll den lugna veckan när vi skulle åka skidor i Italien och då skulle löpningen vara obefintlig. Vid uthyrningen av skidor skulle jag ha expertskidor. Ett par stenhårda laggar som man verkligen fick jobba med. Det här är ingen semester utan ett träningsläger brukar alltid Tant G beklaga sig över och en eftermiddagsfika i backen hon vill ha är bortkastad tid som kan användas till skidåkning. Och naturligtvis bara i svarta och röda pister. Tredje dagen skulle Mr. Odödlig kasta sig ut i en av de riktigt tuffaste backarna och i första branten stöp jag så det stod härliga till. Det blev en rejäl smäll i höger axel som gjorde armen i det närmaste obrukbar resten av veckan. Någon panodil höll den värsta smärtan borta men skidor skulle jag åka och akuten uppsökte jag först när jag kom hem. Det blev mest rött och blått i pisterna resten av veckan. Inget brutet konstaterades och jag blev ordinerad att hålla armen i rörelse så mycket jag kunde. Att springa var OK, sa läkaren och det köpte jag direkt.
De första löppassen var väldigt knepiga eftersom hela axeln var stel och löpningen blev väldigt obalanserad. Jag fick mycket “tycka synd om-sympati” från övriga i klubben.

HLK-92 mot Köpenhamn Marathon
För första gången på 8 år skulle vi göra en gemensam satsning på ett maraton och för några var det väldigt länge sedan de varit uppe på den här distansen. Hasse hade lagt upp ett träningsprogram för de sista 10 veckorna och nu fick var och en ansvaret för att de körde träningen tillsammans eller på egen hand. Själv fyllde jag på med ganska mycket egna pass. Det längsta passet var en 38 km runda via Hjälmshult, Kattarp och Fleninge den 23 april i ett sådant bedrövligt väder att det tog en halvtimme att tina upp i badkaret efteråt.
Och nu var det dags för nedtrappning för att samla krafter och bygga upp löpglädjen.
Trots ett härligt löpargäng så försvann all löparglädje ju närmare loppet kom. Söndagen innan sprang jag på egen hand en runda i Småland med mina tänkta tävlingsskor och nyförvärvad nacksmärta. En halvt fungerande högerarm tyckte jag kunde räcka som handikapp. Till råga på allt så gick högerskon sönder i sulan och springa med dem var ju helt otänkbart. Det blev ju till att söka upp Jens på Löplabbet med en gång när jag kom hem. Med Express lyckades han få ner ett par Puma Deviate Nitro Elite 2 från Uppsala och kunde hämta ut dem på onsdagen. Träningen på torsdagen Pålsjö t/r fick räcka som inspringning av de dojjorna.

När man är ute med Tant G i världen för att springa maraton så får man jämka lite och acceptera att det blir lite slitigt turistande dagen innan och stegräknaren hinner landa på minst 15 000 steg innan man går och lägger sig. Den här gången hade jag fria händer att ta det lugnt och bara ladda. Och vad gör jag då? Anmäler mig till en sightseeing promenad i Helsingborg i Oscar Trapps fotspår som varar i två timmar. Vansinne i kvadrat men det är inte färdigt med tokigheterna. Efter att ha ätit en rejäl risottomiddag med Tant G nersköljt med de sista dropparna av en tre liters box rödbetsjuice så var det dags att åka ner till Malmö för att se Steve Hackett på Slagthuset. Sittplats tack och lov. En fantastiskt bra konsert men valde att skippa sista låten för att inte komma hem efter midnatt. Konstaterar att stegräknaren för lördagen stannade på 15 156

Vi var 8 stycken HLK-are som skulle springa. Tyvärr fick Michael Ober kasta in handduken då han haft problem med ett ben de sista veckorna. Övriga i HLK-gänget var Caroline, Karolina, Hasse, Anders, Calle, Leif och Johan J. Någon gemensam resa till Köpenhamn blev det inte för hälften valde att åka färjan kl 6. Vi övriga tog sovmorgon och åkte 6.30. När den pladdrande rorgängaren väl fått ner gångbryggan hade vi tre minuter på oss att ta oss till tåget 300 meter bort. En onödig energislukarrush men vi hann med en minuts marginal.

När vi väl kom fram till startområdet hämtade vi startlapparna och gick sedan ut på det stora gräsfältet för att invänta insläppet. En timme kvar tid till start och nu skulle inte mer vätska intas utan nu skall den balanseras ut. Antingen väljer man att ställa sig i de långa stillastående bajamajaköerna eller så söker man sig in bland de många buskagen. Till det sistnämnda gick det inte att låsa men vem brydde sig så valet var lätt för oss.

Gick ut med Caroline till starten och valde att gå in mellan farthållarna 3.10 och 3.20. Jag sa till Caroline att “gå längre fram du!”. När starten gick 9.30 var det fortfarande lite molnigt och acceptabel temperatur men det skulle bli varmare. Lite trångt i starten och efter 600 meter fick jag sakta in lite grann. 4.33 på km, men inte ens jag själv trodde att jag skulle kunna fortsätta i den takten. Ändå gjorde jag det. Under första milen gick tankarna, “vad håller jag på med” och “det här kommer aldrig funka”. Inte direkt peppande men första milen gick på dryga 45 minuter. Hade tryckt i mig första gelen redan efter 8 km men hade ingen tydlig plan hur jag skulle fortsätta. Men jag lyckades behålla tempot upp till halvan som nåddes på höga 1.36. Himlen började nu spricka upp och så även mitt tidsschema. Nu var det 4.40-4.45-tempo som visades på GPS´n. Men det var bara fortsätta även om km-skyltarna kom lite mer sällan om man säger så. Själva banan var ett enda stort virrvarr. Leif gjorde samma reflektion som jag; hade det inte varit för att man kände igen Tivoli så kunde det här loppet ha varit i vilken stad som helst. Allt såg likadant ut hela tiden med hus, träd, gator och på dessa sprang en massa människor i värmen som bara blev tröttare och tröttare. Det var bara att följa med strömmen. Jag hade trott att jag skulle bli omsprungen av 3.20- gruppen redan vid 25 km. Nu höll jag dem bakom mig även vid 30 km som passerades på 2.20. Huvudet försökte sig på att räkna på en tänkt sluttid och det är rätt fantastiskt att man inte fixar enkel huvudräkning när man har sprungit så här långt. Trodde ju att jag skulle få svårt att klara skamgränsen 3.30. Vid 35 km svepte dock 3.20-ballongerna förbi och jag hade ingen energi eller lust att försöka hänga på. Värmen var synnerligen påfrestande även om det fanns svalkande duschar på flera ställen i anslutning till vätskestationerna. Vid 38 km slog det mig: hur fasiken skall jag fixa 90 km Sälen-Mora om tre månader när jag är så här sliten nu? Kommer nog inte öppna i 4,30-tempo då, men i alla fall. När jag kom in på den näst sista rakan vid 41 km såg jag ryggen av en trött Götalöpare. Det gav mig lite energi och efter lite funderande så beslöt jag mig för att springa förbi och göra ett ryck sista kilometern. Det brände i benen och upploppet var långt. Kom i mål på 3.22,36. Helt OK med tanke på värmen och faktiskt min bästa Köpenhamnsmara av de 7 som avverkats. Och blev dessutom 9:a av 257 M60-gubbar.

Att Caroline skulle bli bästa HLK´are var helt väntat men att få ringa i klockan med nytt PB var en bedrift idag. Alla HLK´are kom i mål innan 4-timmarsbilan föll även om Leif fick lägga på ett kol på upploppet för att klara det.

När alla duschat blev det välförtjänt burgare och öl på restaurang Dag H, en seg kilometers promenad från duschen. Här fortsatte dissektionen av allas loppupplevelse innan vi stapplade vidare mot Østerport för hemfärd. Alla var nöjda med dagen men de yttre förutsättningarna gjorde att många kände revanschlust på en ny mara. Om två veckor är det Bryggerimaran men den får ta den tiden det tar. Här dricks ölen i samband med loppet. Och efter.

Leif

Låt mig börja med att säga att aldrig har jag varit så avslappnad inför ett lopp och speciellt en mara som alltid varit min favoritdistans. Hur kan det vara så. Jag skall försöka förklara. Först och främst, min filosofi har alltid varit att om man inte är snabb får man springa långt. För det andra, har jag (som de flesta vet) haft ett uppehåll som är så långt att jag glömt att räkna månfaserna och även ett antal kalendrar man får utskickade från Öresundskraft (ja, min fru vill fortfarande ha dem) har passerat. Men den 21:e augusti 2021 stod jag återigen tillsammans med HLK-92 i Jordbodalen. Följde med 3km och gick tillbaka och tänkte att jag kommer aldrig tillbaka. En mara igen fanns inte på kartan. Men detta blev till min stora förvåning början på min comeback. Men vad skulle jag satsa på. Om jag var långsam innan uppehållet, vet jag inte hur jag skall beskriva min framfört i dessa dagar. Som jag sa, långa distanser har alltid tilltalat mig. Likaså att springa obanat. Ultra kanske var min framtid. Låt mig testa. Efter comebacken har jag sprungit 3 Kullamannen (som längst 54km) och startade GIFT 2022 50km som jag dock fick bryta pga problem med ena vaden. Men, en mara till har funnits i huvudet och när HLK satsade på CPH tänkte jag, here we go. Redan då hade jag ett mål och det var viktigt för mig. Jag skulle ta mig i mål. Om jag inte skulle lyckas med det vore risken stor att comebacken blev väldigt kort och ordet comeback inte var användbart. Träningen fram till CPH har varit hyfsad. Jag har inte fått den distansmängden jag behöver inför en mara. Och ja, ni vet redan om mitt tempo. Men jag såg verkligen fram emot denna dag. Jag var, som jag inledde med, avslappnad som aldrig förr. Jag skulle åka dit, springa en runda och ha roligt. 

Dagen kom och det fanns inga tider i huvudet. Eller fanns det? Nja, det smög sig på trots allt. Fyra timmar borde jag klara, kanske också 3:50. Låt mig starta för 3:50 så får vi se. Men hur tjatigt det än blir, det viktigaste var att få vara tillsammans och ha roligt, mycket roligt. Detta trots att Hasse ifrågasatte mitt skoval (Nike Alphafly) innan start. Strategin var klar, jag var redo, let’s do it. Sa lycka till, gick in i startfållan och ställde mig strax bakom 3:50 gruppen. Skönt och svalt när starten gick. Fick in ett flyt utan att känna mig stressad. Milen passerades på 54:39. Enligt plan. Klockan visade 1:55:42 när halvan passerades. Fortfarande helt ok. Nu hade dock solen börjat visa sig från sin sämsta sida (jag vet att många icke-löpare inte håller med) och värmen började påverka mig negativt. Nåja, vi kör på så får vi se var min tanke. 30km klockades på 2:46:09. Nu insåg jag att 3:50 skulle bli svårt. VI kör plan B som egentligen var plan A. Under 4 skall jag klara. Jag måste. Men den stora svackan hade inte infunnit sig än men jo, den skulle komma. Mellan 30 och 35 var tempot beskedligt låga 6:00/km. Men jag hade fortfarande roligt och njöt och intalade mig åter igen vad målet med loppet var. Jag skall klara en mara. Jag malde på men fort gick det inte. Hade full koll på distansen, tiden, pulsen (många vet hur viktigt det är för mig) och effekten (jodå, watt skall det vara). 4:00 var helt klart inom räckhåll. Under hela rundan tog jag dricka vid alla vätskestationer (energidricka blandat med vatten) och körde gel som planerat. Kan inte klaga på något. Fick även stanna till för att kissa. Aldrig har jag gjort det så fort. Det var folk ute och hejade vilket var trevligt. Upplevde inte det som så otroligt som somliga tyckte men det kanske beror på att jag jämför med New York. Tillbaka till loppet. Med 5 km kvar visste jag att jag skulle klara 4:00 om jag la på en spurt men det dröjde till 600 m kvar innan jag drog på. Känslan när jag såg målet och såg på klockan att jag skulle fixa det var fantastisk. Klockan stannade på 3:59:41. Jisses, jag hade hur mycket tid som helst på mig. Jag sprang alla 42195 metrarna. Jag hade klarat en mara. Jag var tillbaka. 

Efter att alla 7 HLK:arna som kom till start gått i mål … hmmm, det var ju jag som var sist i mål av oss, gick vi till Dag H och åt (jo, vi duschade först). Den burgaren satt inte fel och så roligt det var att göra detta tillsammans med Caroline, Karolina (damerna först), Johan L, Hasse, Anders, Calle och Johan J. Tusen tack! Trots att tiden är långt ifrån 3:21:25 som är mitt PB hämtat i New York 2014 är detta en mara jag kommer att minnas som en av mina roligaste, allt inkluderat. Det är inte mycket Nilsson kräver nuförtiden. 

… Men vänta lite, skovalet då som Hasse ifrågasatte? Nike Alphafly. De bästa skor jag sprungit en mara i. End of story.

Hasse B

Mars och april gick i maraträningens tecken. Jag hade försökt anpassa ett träningsschema (som jag tidigare använt ganska framgångsrikt) till HLK’s månadsscheman. Lyckades ganska bra, om jag får säga det själv, och fick stor hjälp med att hålla i passen. En stor del av schemat fick dock kompletteras på egen hand, och det var kul att se hur många tog sig an den utmaningen. Med lite mer än en månad kvar till loppet så åkte jag tyvärr på en rejäl förkylning och kunde inte träna på tio dagar. Attans – aja, det är bara att försöka göra så gott det går, tänkte jag när jag var tillbaka lagom till treveckors-XL-långpasset (38km). Vilken ynnest att kunna köra ett sådant i grupp! Det blev lite utspritt på slutet av det passet beroende på hur dagsformen var – jag var rejält sliten och blev glad när Karolina stannade och mådde kasst (för min egen skull, inte för Karolinas…). Att avsluta det passet med promenad passade mig perfekt just då. Med två veckor kvar till maran sprang jag provlöpning av HbgM, och det kändes faktiskt bra med en liten ökning till maratempo några km på slutet. Det kanske kunde gå att följa med 3:20-ballongerna i Cph ändå?

När dagen M började närma sig så blev det diskussioner i gruppen hur avresan skulle göras. Vi var ganska överens om att båt+tåg var bästa alternativet, men hälften ville åka 06:00 och andra hälften 06:30. Jag sällade mig till de sistnämnda, så att man kanske kunde få några minuter till i bingen.

Cykel ner till båten. Frukost på båten. 3 minuter till tåget – lite stressigt men funkade. Metro för att spara steg. Inga problem med nummerlapp, mm. Träffade de andra i ”runners area”, bytte om, fotosession och ombyte. Lämnade väskan 30 minuter före start. Enorma köer till bajamajorna 🙁 där skulle man aldrig hinna stå. Övervägde att springa in i buskarna för att göra ettan, men skulle troligen behöva en toa… Joggade bort till Idraetshuset och använde damernas omklädningsrum i källaren som var helt tomt – perfekt!

Kaos igen när man kom tillbaka och försökte komma in i startfållorna, det är ytterligare en förbättringspotential. Väl inne var det inga problem att hitta lite plats att göra lite dynamisk stretching. Eftersom min plan var att följa 3:20-ballongerna så tänkte jag att jag kunde ställa mig på sidan/trottoaren nästan framme vid starten och invänta tills ballongerna passerat men innan 3:30 kommit fram. Min gissning var att det skulle bli ganska trångt precis vid ballongerna. Det visade sig att 3:20-ballongerna fick en hel minuts försprång och jag såg dem inte mer än på väldigt långt avstånd första halvan.

Klockade första på 4:50 och följande 23 på 4:45+-5sek, helt enligt plan. Om jag inte kört med Peters Pacer så hade jag varit helt lost på tiden och hur jag låg till. När jag tittar på mitt GPS-spår så förstår jag varför jag hade 1,5 km för långt när jag kom i mål. Hade en energi-chew som jag sög på i startfållan och två gel som jag använde vid var 7e km, och räknade med att jag skulle kunna plocka resterande längs vägen. Det fungerade utmärkt, liksom sportdryck/vatten varje 3-4km och salt. Efter ca 15 började solen titta fram, det blev varmare och inte så lätt att hålla tempot. Halva passerades på 1:40:19, fortfarande helt enligt ursprungsplanen. Efter 24 kom mina första 4:50-kilometrar och jag hade gett upp hoppet om att kunna fortsätta se 3:20-ballongerna. 3:23-målet var dock fortfarande realistiskt.

Ingrid och Daniel hade tagit plats för att se mig på ungefär samma ställe där jag passerade två gånger, vid 28 och 34 (tror jag). Bra med tracking i appen.

Efter 35 blev det ytterligare tungt, så ambitionen sänktes ytterligare till OK (sub-3:30) och jag började gå bitvis eftersom jag hade råd att tappa sex minuter sista biten…

Ett stort Göta-gäng hade cyklat till Cph för att hejja – och de märktes verkligen (tror det var vid 36). Inte för att jag tycker att publikstödet var dåligt i övrigt – danskarna är fantastiska på att ”heppe” fram ALLA löpare.

Även en ful medalj är en medalj…

Coach Garmin rekommenderar återhämtning i 72 timmar…

Mat och öl på Dag H satt som en smäck.

Calle

Det va varmt och gott och öl och mat efteråt. det blev två stora ipa på dag h. Det är väl för dessa öls skull man utsätter sig för detta. Var väldigt frågande till det hele när klockan ringde fem i morse 🤪 Jag är nöjd absolut. Tack för träningsupplägg! Har varit kul att lägga upp träningen så dedikerat till ett lopp.

Sen måste ju själva medaljen va bland det fulaste som skapats i medaljväg. Kände mig som en packåsna vid start med alla gelerna i midjebältet. Behöver nog några dagar till att tänka på en till mara till hösten, Malaga då?

Anders K

Extremt varmt!!🥵🥵🥵🏃‍♂️☀️☀️. Höll ihop det bra till ca 32 km, men sen kom den berömda väggen..
Missade målet på 3.30, men nytt prydligt PB så jag är ändå hyfsat nöjd.👍🏃‍♂️

Bilder

Redigering pågår…

Alla bilder i högupplöst format