Det här blev en HLK-resa där vi tog de bekväma Bus For You upp till Oslo. Sällan har jag suttit så bekvämt på en buss. Vi var 7 stycken i klubben som skulle springa och det fanns marathon, halvmarathon och 10 km att välja på. Martin och jag skulle springa maran men även vår nye medlem Leif Nilsson skulle göra sin maradebut här. Vi bodde på ett Scandic hotell väster om centrum.
Perfekta väderförhållanden och en perfekt förberedd kropp kom till start som gjorde ett närmast perfekt lopp. Dagen efter känner jag mig oförskämt pigg i benen och var faktiskt lite löpsugen. Där slutar det positiva. Arrangörsmässigt var det i klass med Broloppet. En folkfest lovades det men var fanns folket? Bansträckningen var urtråkig och gick bitvis ute på ett hamnbyggområde och var föga inspirerande så jag förstår att det som inte behövde springa höll sig ifrån den. Start och målområdet var riktigt underdimensionerat. Den fanns en klass för synskadade. Inte många kom till start men de gjorde en beundransvärd prestation. Nästa år kommer klassen för handikappade att kunna bli ännu större. Kanonsalvorna som markerade startskotten var så öronbedövande vilket gör att klassen hörselskadade kommer att vara välrepresenterat nästa år. Näst största klass blir väl fotledsamputerade. Att ha de avslutande 500 m på grov ojämn kullersten är snudd på kriminellt och de drabbade borde kunna väcka åtal för vållande till bestående kroppsskada. Arrangörerna har hopp om att öka till 30 000 startande. För att det skall kunna uppfyllas har de mycket de måste ändra.
Själva loppet då. Martin och jag sprang ihop från 7-8 km fram till 32 då jag kände att jag hade mer krafter kvar och Martin stumnade
Det här gör jag inte om. Nu väntar New York om sex veckor.
