Prolog.
Lördagen den 18 september. Jag tror aldrig jag har varit bättre tränad än inför Berlin Marathon den 26 september och morgondagens Köpenhamn Halvmara skulle liksom bara bli en liten “walk in the park” för att lufta benen med HLK-gänget. Då hände det som inte fick hända. Vår katt smet ut i trappen medan jag stod och pratade med en granne och när jag skulle lyfta in henne så small det till i ryggen. Kände direkt att det här var inte bra. Blev faktiskt helt plakat och fick istället följa mina löparkompisar hemifrån och under optimala förhållanden göra riktigt bra tider. Kul för dom. Mindre kul för mig.
När det blev vardag igen uppsökte jag en chiropraktor som visserligen fick rätsida på ryggen men det kostade 2 500 spänn. Han hade gjort upp ett program i tre faser: smärtlindring, stabilisering och må bra. För mig var det tillräckligt att jag inte hade ont för stadiet ”må bra” skulle vara uppnått. I hans värld så skulle det kosta mig lika mycket till för att jag skulle nå fasen “må bra” och då hade jag inte mått bra så fem behandlingar fick räcka.
Berlin Marathon skulle gå av stapeln utan Lundgren på startlinjen. Surt naturligtvis men åka dit för att bara rulla runt på 4 timmar fanns inte på kartan så när jag efter fyra behandlingar fortfarande såg ut som en fällkniv tog jag och Tant G ett gemensamt beslut att avboka allt som var möjligt. Den helgen var jag faktiskt ändå i så pass bra skick att jag kunde springa 42 km. Visserligen uppdelat på tre pass, men i alla fall. Jag rörde på mig.
Då tar vi nya tag.
Barcelona hade jag anmält mig till redan i somras så det fanns ju faktiskt ett hyfsat realistiskt mål att det skulle kunna genomföras. Det var ju trots allt sex veckor till det. Min bästa supporter Tant G såg det också som ett trevligare ställe att åka till än Berlin. Karma!
Ni som inte springer marathon tror kanske att det bara är att träna på och invänta 7 november och köra maran då istället. Riktigt så enkelt är det inte. Jag var formtoppad för Berlin och behövde således starta en ny uppladdningcykel. Valde att hålla en låg profil i klubben i min barcasatsning och sa att nu kör vi Skanneloppet den 13 november istället. Jag fick till några 3-milsrundor i oktober och tempoträningen gick bra så nog kände jag att det skulle kunna gå att göra ett hyggligt lopp. Ryggsmärtan var nästan helt borta i samband med älgjakten och nu hade jag kommit igång med yogan också. Fyra veckor kvar. En 62-årig kropp behöver nu allt som tänkas kan för att göra underverk och Kamala hjälpte till att massera upp musklerna. Veckan innan började jag det motbjudande bedriften att försöka tömma en Bag in box rödbetsjuice. Färgen är som ett Syrahvin men i övrigt upphör alla andra liknelserna. Har inget emot rödbetor annars men i frånvaron av pyttipanna eller kalops så är det vidrigt men kan man öka sin syreupptagningsförmåga någon procent så får det vara värt att lida pin. Drack en halv liter varje dag sista veckan och en liter fick följa med i packningen.
Sista passet innan blev en kort Springtimerunda med klubben och det kändes ungefär så där småsegt som det brukar göra när jag formtoppar. Massage hade jag fått dagen innan så nu skulle kroppen vara klar för race.
Vi åkte ner fredag kväll och hade bokat ett hotell 1.5 km från Start/Mål. Kunde inte bli bättre. När man nu har förmånen att få åka med bästa supportern så har det däremot sitt pris. Lördagen blir inte den drömuppladdning som man önskar sig som maratonlöpare trots att Tant G hela tiden säger ”du får bestämma, det är du som skall springa”. Och visst, mässan med nummerlappshämtningen trummade vi igenom under timmen och pastamiddagen på kvällen blev helt perfekt. Men tiden däremellan blev det inte relax utan när kroppen lades i horisontalläge på Hotel Universal hade stegräknaren kommit upp i över 20 000 steg d v s 16 km promenerande. Inser samtidigt att det kanske inte är så roligt att ligga och softa på ett hotellrum när man är i en stad som Barcelona så där fick jag ge mig.
Spanien lever fortfarande med stränga krav på munskydd vid alla tillfällen man är ute eller inne utom just när man sitter ner och äter. Och folk följer det otroligt noga vilket blev nästan absurt skulle det visa sig.
Bansträckning
Söndag morgon och väckning 6.30 för min del. Vädret lovade soligt och klart med en temp från 8 ˚C vid starten och upp till 18˚C vid kl. 12. Och svag vind. Alltså skulle jag inte kunna skylla på vädret om det gick åt helvete. Tant G låg kvar i sänghalmen medan jag gick ner och åt frukost. Stod först i kön när de öppnade kl. 7. Blev ganska lagom med en standardfrukost och eftersom starten skulle gå 8.30 slutade jag dricka efter 7.30. Drog på mig ett munskydd och tog metron två stationer till Plaza España och hade lagom tid att både pinka, lämna in väskan och köra lite stegringslopp innan jag gick ner till startfållan. Alla gick där med sina munskydd och jag tänkte att vi skall väl inte behöva springa hela loppet med det. Då detta från början var tänkt som ett B-lopp för min del så hade jag anmält blyga 3.15-3.30 som sluttid och fick då vackert acceptera att det var där jag skulle stå. På fötterna skulle jag nu maratondebutera med karbonskor (New Balance Fuelcell TC) som en viss podd snackat sig varm för och det skulle bli spännande. Och jo de är fantastiskt sköna, det räckte ju till DM-silver på 5000 m i augusti. Den medaljen har jag visserligen inte sett röken av än men det är en annan historia. Ett orosmoln dök dock upp under lördagen när jag var ute och gick med dem. Tant G gick bakom mig och sa att ”du går jääättesnett med dem. Du faller liksom inåt.” Precis det man vill höra när man inte har något alternativ till byte. Nej, det var dem jag skulle springa med.
Plaza España. 195 meter från start och mål
Till Freddie Mercurys och Montserrat Caballés ”Barcelona” gick startskottet fem minuter försenat för den första gruppen. Tre funktionärer gjorde sedan förtvivlade försök att hejda vår grupp med mig i spetsen att ta det lugnt när vi sakta skulle föras fram till startlinjen för ett kontrollerat andra släpp. Det var ju dömt att misslyckas. När det var tre meter kvar stack jag och några till hängde på. Jag vände mig om och några funktionärer vinkade och ropade att att vi skulle komma tillbaka. Nej du, så korkad är jag inte, chippet har ju aktiverats och tiden har börjat ticka så nu är det bara framåt som gäller. Helt perfekt, ingen trängsel och första gruppens svans ligger på några hundra meter framför. Jag hade bestämt att jag skulle försöka springa disciplinerat och inte rusa på i början. Det har jag i och för sig sagt förr utan att det har fungerat men samtidigt var ju i väldigt bra form. Några tokstollar såg jag springa med munskydd. De lär få det tufft om de skall ha det genom hela loppet men det var ju inte mitt bekymmer.
Första km landade på 4,22 som följdes av 4,31 på andra. Hade jag öppnat för hårt i alla fall? Vägen upp till Camp Nou hade en stigning som var väsentligt större än jag var förberedd på och det var nog därför som jag omedvetet höll igen. Camp Nou såg jag aldrig utan jag var väl för fokuserad på löpningen. Så det var uppför de första 5 km och klockade in det på 22.25. Fortfarande ganska kyligt men löpningen kändes väldigt lätt och nu var det nerför fram till 10 km. Tant G hade tagit metron till Sagrada Familia och vid 14 km fick jag hejarop med svensk flagga. Det var första tredjedelen på 1.02. Fortfarande mycket lätt. Drack mest vatten men tog någon klunk Powerade vid något tillfälle. Vinden hade börjat tillta nu så man fick försöka vara taktisk och ligga bakom några vindfång ett tag. Problemet var att jag höll ett högre tempo än nästan alla vindfång och plockade placeringar hela tiden. Halvmaran passerades på 1.33,47 vilket skvallrade om att en tid under 3.10 skulle vara fullt möjlig. En Maurten gel från Tant G vid 22,5 km satt helt perfekt med vatten 500 m längre fram. Jag valde att köra manuella km-lap som jag knäppte av när de passerades. En del km-tider blev heltokiga både uppåt och nedåt tyckte jag, för helt ärligt så tyckte jag att jag sprang jämnt. Tant G hade nu vandrat ner till km 28 d v s 2/3 av loppet och här fick jag en andra Maurten gel. Tiden var nu 2.04 så jag höll fortfarande ihop det bra. Valde faktiskt att skippa loppets egna geler även om Maurten känns som en manet i munnen. Skit samma om det har positiv effekt. Kände mig fortfarande väldigt pigg.
Solen började nu kännas mer och ett lite tyngre steg tyckte jag mig ana när jag kom ut längs med havet. Km-tiderna tickade dock in på runt 4,30 så då var det ju ok. Hoppet om 3.09 fanns fortfarande.
På lätta steg vid 28 km
Vid 37 km var det tänkt att jag skulle få en tredje gel av Tant G men jag strulade med händerna när jag samtidigt försökte lämna min buff. Anders Szalkai säger ju att vill man skapa någon förändring så skall man typ göra sig av med mössan eller något liknande. Jag kände att buffen inte behövdes i värmen nu och…missade gelen? Tja, det var bara att pinna vidare. Vårt hotell passerades vid ganska precis 40 km, sekunden innan den slog över till 3 timmar. Hade hjärnan varit lite klarare än vad den var när det här skrivs eller att jag fått PacePro-funktionen att fungera på min Garmin så hade jag insett att det krävs fartökning om det skall bli under 3.10. Istället springer jag på utan att öka. För sent inser jag detta och höjer inte farten förrän på väg in i rondellen vid Plaza España. Då är det 400 meter kvar. Upploppet är 195 m och här försöker jag bara göra allt för att övertrassering av 3.10 skall bli så liten som möjligt men spurten blir inte särskilt bra.
Medan jag vandrar vidare efter mållinjen funderar jag lite på om jag skall vara besviken att jag inte klarade sub3.10 men nej nu vet jag att jag har kapacitet för de här tiderna även om jag stadigt blir äldre. Blev trots allt 7:a av 242 fullföljande i M60-klassen. Med tanke på banprofilen på det här loppet var totalt 150 m så kan jag ändå inte släppa tanken på hur det hade kunnat gå i Berlin. Något svar får jag inte på det utan nöjer mig med att konstatera att detta var mitt femte snabbaste av de 38 som jag sprungit.
Tid: 3.10,09
Tid/km: 4.31
Plats totalt: 1082/9144Plats M60: 7/242
