Ja, då var det äntligen dags även om inte uppladdningen har varit den bästa. Och ljuspunkterna är ju att ljumsk- och höftböjarsmärtorna tagit en klädsam timeout just till den här dagen som dessutom bjöd på ett härligt löparväder. Som löpare vill man dock få en bra natt med ordentlig sömn även om man är lite extra pirrig inför en mara. Underbart är det då att precis när man skall släcka så ringer en stortjutande dotter och oroar sig över att jag fått lite problem med min hyrbil i Minneapolis och att jag inte valt till GPS. Plötsligt blir man klarvaken men somnade till slut ändå lagom för att väckas kl. 3 med 2 sms från Simon som vill ändra på sin ortopedtid. Ingen tanke på tidsskillnad där inte. En galen pizzabagare från Norrköping ringde någon timme senare och sedan var det lögn att försöka sova.
Eftersom jag bodde i Shrewsbury så slapp jag köra in till Boston och ta buss därifrån utan jag körde direkt till Hopkinton där skolbussar gick i skytteltrafik till startområdet. Här hittade jag ganska snabbt ett antal svenskar (jag tror det var ett 70-tal totalt) som jag snackade med innan jag lämnade in ombytespåsen i en uppsamlingsbuss och ner mot starten.
Starten gick 10.00 för wave 1 och jag kom iväg i wave 2 20 minuter senare. Målsättningen var ”gå ut lugnt” men trots mycket trängsel och knapp styrfart på fältet gick första km på 4.24. Hur fan gick det till? Det gick förvisso nedför och mitt försök till slowdown hade marginell effekt. 4.41 på andra. Jag började få tankarna på Magnus Ransheims toköppningar på maror men inser att jag inte är bättre själv. Fortfarande gick det nedför och stadigt var varje km under 5 min. Det var där som det var tänkt att jag skulle ligga.
Första större samhälle som passeras är Framingham och här var det ett bra tryck på publiken. Med namnlapp påsatt under nummerlappen får man massor med härlig personlig support och det känns på det hela bra även om nerförslöpningen i början gett känningar i framsidan på låren. Inget gott tecken med tanke på att det är dryga 32 km kvar att lubba. 47,43 på första milen var 3 minuter snabbare än jag hade tänkt och hemma i Sverige tänkte de säkert: Lär han sig aldrig?
Vid 16 km passeras Natick och banan är numera platt. Nu närmar sig hälften och vid 19 km hälsas man välkommen till Wellesley. Detta har man hört mycket om och att collegetjejerna där vill bli pussade och nu behöver man mer stimulering än en mugg Gatorade eller Polar Springvatten. Men vad som väntade inne i Wellesley var något helt sanslöst och svårt att beskriva. En dryg kilometer med bara snygga tjejer, alla med sin personliga skylt att de vill bli kyssta. Det här var för bra för att missa så 5 av alla dessa trånande brudar fick jag glädja innan det bar vidare med nya krafter. Tittade på klockan och konstaterade att km gick på 5.06. Inte illa med tanke på att jag gjorde 5 kysstopp.
Vad fanns nu i sikte efter det här? I Newtown vid 27 km var det PowerBar gelutdelning. Blöt som en kyss för en halvtimme sedan men den här hade mer fysiologisk effekt än psykologisk. För nu börjar det bli tufft. Värmen börjar bli mer påtaglig och när 30 km passeras ser jag att jag ligger 1,30 efter tidsschemat vilket också kablas hem till Sverige. Nu börjar loppets svåraste parti: Heartbreak Hill. Denna mytomspunna stigning som knäckt många löpare genom åren. Och alla som snackar om att det här är fusk med en downhill-bana, d v s starten ligger högre än målet, ska kanske springa det här loppet innan de uttalar sig. Tänk er en lång Aborrebacke efter 33 och sedan har ni ytterligare 7 km to go. Jag kände mig hyfsat pigg ändå och när jag kom upp på toppen var jag osäker på om det fanns fler stigningar så där höll jag igen lite vilket skulle visa sig vara ödesdigert.
Nu var det nästan bara utför mot mål nämligen så jag tänkte att nu ger jag vad jag har och fick ett bra tempo och jag passerade folk hela tiden. Vid 23 miles ( knappt 37 km) gick jag för att ta en mugg Gatorade. Jag tog en från en av de allra första borden i kontrollen och fortsatte sedan springa. Då kom där en löpare som blev fly förbannad för att jag råkade komma emellan när han skulle ta sin mugg så han tryckte till mig så våldsamt så att jag for in i bordet med flera 100 muggar upphälld Gatorade. Jag fattade mig dock snabbt och med lätt knuten näve och väldigt klibbig överkropp min färd mot Boston.
Inne i Boston är det ett enormt publikstöd och nu kör jag på och vätskekontrollerna passeras lika snabbt som X2000 passerar Tjörnarp. Smärtan i låren är obeskrivlig men nu skall jag i alla fall ge järnet hela vägen. Inser när det är 1 mile kvar att jag inte kommer att klara under 3.30 men ger ändå inte upp. När jag svänger in på Boylston Street, målrakan, så är den längre än vad jag har föreställt mig. Långt där nere ser jag målområdet och som en tapper trött löpare går jag in med knappa minuten över mitt hemliga mål.
Efter målgång blir man ompysslad med värmefolie, vatten, recoverydryck, goodiebag och fan och hans moster. Den efterlängtade medaljen hängs på och man får gratulationer från alla funktionärer. Man vandrar vidare och hämtar sina ombyteskläder från bussen man lämnade in till och tar sig därefter ut mot bussarna som skall gå tillbaka till Hopkinton. Då kommer två rejäla smällar med en enorm tryckvåg. Jag reflekterade inte så mycket över det men sedan blev det fullt pådrag och polissiréner började tjuta överallt. Och bussen fick inte lämna. Det visade sig vara rejäla sprängladdningar som detonerade precis vid målområdet med, som det visade sig, flera dödsoffer och många skadade. Så förbaskat trist på ett i övrigt fantastiskt arrangemang.
