Leif:
Jag har inte sprungit mycket detta år pga olika anledningar. Och detta trots att NYCM var det stora målet. Någon gång under sommaren tänkte jag att jag åker dit, tar mig runt och har roligt. Inga krav på tid. Men under slutet av juli kom jag igång med träningen och hittade ett upplägg som jag trodde på och motiverade mig. Så fortsatte det vecka för vecka och helt plötsligt började formen infinna sig. När så nu det var dags var målet helt annorlunda. Jag skulle inte lalla runt som en förvirrad turist och titta på utsikten. Det kan jag göra som just det…turist. Här skulle det springas och jag satte upp målet att springa under 3:20. Tufft ja, när man gjort 3:29 i Berlin men jag både trodde och ville även om jag kanske inte pratade öppet om det.
Jag har ingenting att klaga på fram till starten. Allt har fungerat, träningen som jag sa, mat, hälsa (inte ens en liten förkylning), resan till NY. Nåja, nästan. jag glömde mina shorts hemma men det hade de till försäljning på mässan så det var lugnt. Inget som stressade upp mig. Naturligtvis kom det lite smolk i bägaren när de ett par dagar innan sa det skall blåsa och vara kallt på tävlingsdagen. Och vinden skulle vara NNV och ni som kan banan i NY vet att den vinden är den sämsta tänkbara. Men vädrets makter rår man inte på.
Tävlingsdag. Klockan ringde 4:15 och en lättare frukost inmundigades. Tunnelbanan ner till färjeläget för att ta båten till Staten Island och väl där märktes vinden och kylan. Fy f-n. Att man sedan måste sitta ute i ett par timmar gör inte saken bättre. Frös ordentligt när starten gick. Men oj vilken känsla det är när man börjar springa. Att vara med i världens häftigaste marathon. Startade direkt i kortärmat och mina nya shorts. Kändes inte rätt när jag tog mig över Verrazano-Narrows Bridge. Jag var en bit in på Brooklyn innan jag fått upp lite värme. Men kilometrarna flöt på i tänkt tempo så inga problem där. Det var rätt många ute redan i början av Brooklyn som skrek och hejade. Det kändes helt enkelt perfekt. Halvan passerades på 1:38:53. Jodå, jag höll måttet, dvs under 3:20 i mål. Jag höll uppe snittet till dryga 30-passeringen. Då började kännas och snittet steg lite. Inte farligt mycket, bara oroväckande. Det ”stora” tappet skulle dock komma efter 35 och då insåg jag att jag inte skulle gå under 3:20. Försökte hålla moralen uppe och köra på för att få en bra sluttid. Och det gjorde jag. Missade mitt mål med 1:25. Jag kan inte vara annat än nöjd. Med tanke på vädret och banan som inte är den lättaste är jag otroligt glad med min prestation. Hela arrangemanget och publiken lyfte fram mig. Att t.ex. komma in på 1:à avenyn och se och höra allt folk ger mig t.o.m gåshud när jag nu sitter och skriver detta. Det måste upplevas. När amerikanerna skriker ”go Sweden go” är det bara att köra.
När solen stod som högst och jag sa till mig själv att jag skulle ta NYCM som en rolig grej skulle nog de flesta skratta åt mig om jag sagt jag skulle springa på 3:21:25. Men det är ju historia nu. Jag vill passa på att tacka alla som stöttat, peppat, kommit med tips och helt enkelt trott på mig. Ni betyder otroligt mycket. Ingen nämnd och ingen glömd. TACK. Jag har lärt mig mycket om mig själv och min löpning inför detta lopp. Detta skall jag bygga på. Vad det blir får framtiden visa. Nu skall jag vila i 5-6 månader.
