http://www.copenhagenmarathon.dk/
Micke:
BOOM!
Revanschen i Köpenhamn!
Äntligen var jag tillbaka på slagfältet vid förra årets Marathondebut.
Då visste jag inte vad jag hade gett mig in på och kom aldrig in i loppet och mötte VÄGGEN vid 32km. Efter det är allt suddigt.
Efter den debuten har Marathondistansen skrämt mig och jag har sedan dess också ifrågasatt mig själv om jag någonsin skulle kunna se fram emot maran och ”njuta” som så många andra gör. Efter debuten gjorde jag två försiktiga maror där det kändes bättre men gick in med alldeles för mycket respekt så tiderna blev blygsamma.
Med det i bagaget och en överraskande bra inledning tävlingsmässigt år 2015 hade jag bestämt mig. Nu jävlar skulle jag ta revansch på hela Köpenhamn!
Trots att jag endast fått till tre träningar över 28km under året jämfört med 12st 2014 känner jag mig mycket bättre tränad i år. Jag har fått till mycket varierande tempo på träningarna och jag har totalt fler pass och en längre distans än samma period förra året.
Självklart blev jag förkyld (lindrig men än dock) sista veckan och direkt började jag backa tillbaka och blev ”lite rädd” igen 🙁
Men, men! På tävlingsdagen var vi ett glatt gäng från olika Helsingborgsklubbar som träffades på Knutpunkten 05:45. Framme i Köpenhamn anmälde jag mig och under väntan till start bestämde sex av oss (Andreas Gartmyr och jag hade redan tidigare lagt upp en gemensam plan tillsammans) att sikta på den magiska Sub 3:30. Vi kom överens om att försöka hjälpas åt att hålla uppe tempot första halvan där vi siktade på att hålla 4:50min/km i snitt för att ha lite tillgodo andra halvan.
Starten gick och vi drog iväg i en samlad klunga. Tempot hölls perfekt till en början men redan efter 3km kändes min mage inte alls ok 🙁 Alla planerade matintag och vätskeintag fick ställas in med förhoppning om att det skulle släppa. Efter 9km gick det inte längre. Jag meddelade gänget att jag var tvungen att sticka ut i buskarna i en Park och tömma. Hade som tur var toalettpapper med mig och besöket tog uppskattningsvis 60sek. Kändes direkt bättre och jag ökade lite panikartat farten för att komma ikapp gänget igen. Efter två km var jag ikapp men direkt när jag sänkte tempot igen krånglade magen än en gång. Va fan!
Sprang till 15km markeringen men det blev inte bättre och jag övervägde helt seriöst på att bryta. Samtidigt fick Andreas mer och mer ont i sin vad han haft problem med. Vi bestämde oss för att kämpade vidare men gruppen splittrades mer och mer och efter 20km så sa Andreas att han inte kunde mer och då äntligen hade mina magkrämpor släppt helt så då drog jag iväg i ensam.
Det var en magisk känsla att kunna ta ut steget för första gången efter 20km. Visste dock vad som väntade vid 32km så jag vågade inte att öka allt för mycket. När jag passerade 30km var det många tankar i mitt huvud och det kändes som att jag blev lite passiv. När jag väl sprang förbi km 32 blev jag fylld av energi i vetskapen av att jag klarade förra årets vägg. Visste självklart att det kunde dyka upp nya väggar men jag kände mig grymt stark så jag ökade lite till. Så fortsatte det hela vägen till mål. Jag blev ta mig fan starkare och starkare för varje meter jag sprang. Jag började skratta för mig själv och ett galet flyt som jag aldrig känt. Jag applåderade publiken som var helt underbar och gjorde High Fives med alla barn som sträckte fram en hand. Vid passering 40km blev det sentimentalt då det gick upp för mig att jag hade tagit revansch! Jag ökade ännu mer bara för att jag kunde och ville.
Mina två sista km var mina två snabbaste på hela maran och min känsla på upploppet (som för övrigt är fantastiskt i Köpenhamn) går inte att återberätta i ord.
Väl i mål blev jag svintrött men jag gick bara runt och njöt ändå.
Jag hade ju tagit min revansch och nu är jag inte rädd för Marathondistansen längre.
