Ankommer ett kylslaget Boston på fredagskvällen, turistar i blåsten på lördagen och söndagen ägnas fler timmar på löparmässan än vad jag sedan skulle spendera på hela loppet. Varför så lång tid? Jo det här är den överlägset bästa löparmässan i världen (har förvisso inte varit på alla men motbevisa mig gärna). Jag tror till och med Leif hade stannat längre än nummerlappshämtningen. Tillsammans med Olle Roos brände vi kalorier i de fullknökade gångarna medan vi fyllde magarna med allsköns smörja som enligt utställarna skall resultera i outtröttlighet och stordåd under morgondagen.
Trycker i oss en baguette på Pret a Manger nära mållinjen och bara kopplar av i solgasset innan vi drar vidare till pastapartyt inne i City Hall place. Kort promenad och därefter ”hem” och ta tidig kväll.
Vaknar halv 5 (och vet då inte att det skulle dröja 36 timmar innan jag skulle sova igen). På med tävlingsklädseln och ger mig därefter ut i den mörka gryningen för att gå bort till Olles hotell 2 km längre bort. Just som jag konstaterar att jag är lite vilsen stannar en bil och killen erbjuder mig skjuts till hotellet (tack James). Medan Olle satt nere i lyxhotellets restaurang och åt frukost med linneservetter satt jag utanför hans hotellrum som en annan lodis och åt müsli och yoghurt med plastsked direkt ur bägaren. Fick dock ta del av lyxen när vi tillsammans åkte med hotellets shuttle till nästa shuttle. Som på ett pärlband rullade det nu med 2 minuters mellanrum gula bussar fullastade med förväntansfulla löparnördar mot Hopkinton, ca 4,2 mil väster om Boston. Skulle tro att ämnet löpning behandlades ur alla tänkbara synvinklar och språk på dessa bussar.
I Hopkinton blir det naturligtvis akut besök bland träden för min del innan vi kommer upp till byn där kön vid bajamajorna redan är långa. Det blir ett besök där för min del resten löses på annat sätt (inga närmare detaljer här). Det börjar bli oroväckande varmt och jag börjar smörja in mig med solkräm sf 30 vilket skulle visa sig vara klokt. Marschen mot startlinjen känns inte 100%-ig och det gnager en oro om att det här kommer att bli tufft.
Startar nästan längst fram i andravågen men det blir snabbt trångt ändå och jag får trippa fram med korta steg och det känns som knapp styrfart trots att det går kraftigt nerför. Första km går ändå på 4,13 vilket känns obegripligt. Slår då av lite på takten men det här känns inte bra och jag är redan trött. Massor av tankar flyger genom huvudet bland annat ”bryta” men, nej, det går inte att ge upp så lätt och därför kommer första vätskestationen som en befrielse. Aldrig förr har jag börjat hälla vatten över huvudet så här tidigt men det visar sig att det gör susen. Glädjen börjar komma tillbaka och genom Ashland vid 5 km börjar jag göra de första handklappningarna mot barnen längs med banan. Med namnet på bröstet ropas det ”DJOHAAN” till höger och vänster och man tackar med handen och ett tacksamt leende. Hyfsat jämna km rullar nu på och vid varje station häller jag en mugg vatten på huvudet och en i munnen. Banan är ju nu relativt platt. Vid ingången till Wellesley 19 km är första gelstationen. Helt perfekt. Man måste ju se pigg och attraktiv ut nu.
Nu kommer det galna igen som bara måste upplevas som löpare. Jag har berättat om det förr och det sanslösa skrikandet från de flera hundra tjejerna längs den högra sidan som bedjande ber om att bli kyssta vill man ju inte missa i år heller. Det blir 5 stopp den här gången också men lyckas ändå hålla 4,36 på den km. Springer genom centrum av Wellesley och det gamla klocktornet visar 12 prick. Och där framme ser jag nu halvmarabågen. 1.37.06. I det här läget är det helt OK. Glädjande börjar det nu bli någon grad svalare och det börjar fläkta lite. Mentalt börjar jag redan förbereda mig för stigningen vid Heartbreak Hill och publiken lyfter ju nu fram en. Jag gör en high-five på en kille så att svider i handflatan. Och så kommer stigningen, lömsk, ser kort ut men fortsätter efter krönet och där borta, nej det fortsätter ännu längre. Var fan är den där kyrkan som jag såg på filmen igår som är kvittot på att jag nått toppen. Nu ser jag den. Nu ger jag järnet som jag gjorde för 3 år sedan. Men nej, det gick inte. Viljan finns inte utan jag lufsar på och tempot sjunker istället. Inser att jag kommer klara kvaltiden till New York och under 3.15 är inte realistiskt. Det blir ännu ett lopp i mellanmjölksintervallet 3.15-3.20. Gör inte ens ett ärligt försök att gå under 3.19 och det skäms jag lite för.
I mål vacklar jag framåt, stannar till och vips kommer en funktionär fram och frågar ”Are you OK?”. Man svarar ju att man är så okej så man förväntas vara efter att ha sprungit 42 km. ”I like your sense of humor”, svarar hon och jag vacklar vidare för att få medalj, värmefolie, frukt, bars, dricka och you name it. Längst bort hämtar jag ut min klädpåse. Väntar en dryg halvtimme och sedan dyker Olle upp också, väldigt nöjd han med.
Efter dusch på Olles hotell går vi tillsammans ner på en sportbar intill hotellet och får en välförtjänt Burgare och en stor öl av bästa sort. Tar taxi till flygplatsen och den sömnlösa färden fortsätter via Reykjavik till Köpenhamn, en halvdag på jobbet i Eslöv, trafikkaos hem med tåget från Lund ett besök hos pappa på Kungshult innan jag äntligen får sluta ögonen på min egen kudde.
Tid 3.19.01 Plats 4707/27491 (inom 17%) I åldersklass 61/480
