Johan L:
Tid: 3.17.18 Plats 2847/ prel. 34000
Efter två års otur i lotteriet så vågade jag inte chansa ett år till utan anmälde mig till Springtime Travels resa till Tokyo. Jag kom med och betalade in 2000:- pix i föranmälningsavgift. Veckan efter det såg jag av en slump att de skulle släppa 4000 platsers om man sprang för välgörenhet. Det skulle kosta 120 000 yuan (ca 8000 Kr). Jag gjorde en snabb kalkyl och kunde konstatera att för de 39 000:- som Springtime skulle ha för sin 5-dagars resa i dubbelrum skulle jag själv kunna ordna en 11-dagars för 2 personer till en Japanresa inkluderat Tokyo Marathon och dessutom välja vem jag skulle dela dubbelsängen med. Avgjort!
Den 1 juli satte jag klockan på ringning 3.00 för att verkligen hänga på låset när de 4000 platserna släpptes. 45 nervösa minuter senare kunde jag gå och lägga mig med utförd anmälan. Dagen efter var det jag som avbokade min resa med Springtime Travels till Tokyo. Det kostade mig tusen spänn men det var det värt. Va fasen, 39 tusen för att åka till Tokyo, hämta en nummerlapp, se Kejsarpalatset, springa det där loppet och dagen efter åka hem. Nej mer vill jag ha när man äntligen får möjligheten att komma till Japan.
Efter ett lyckat New York på 3.13 såg jag med tillförsikt fram emot Tokyo då detta är en flackare bana. Träningen gick kanon i december men någon vecka in i januari började höften spöka. Och inte så lite heller. Det blev tvärstopp med springandet och det blev behandling hos Calle som tack och lov inte hade gått i pension än. Alternativträning med crosstrainer var så där lagom upplyftande men helt nödvändigt för att inte bli helt försoffad. Fick till ett långpass 3 veckor innan och ett kort tempopass veckan innan plus några symboliska närvaropass med HLK. That’ s all. Riktigt skit nu när man sett fram emot det här loppet i tre år och så är man ett ledbrutet kolli när det bär österut och The Abbott Marathon Major nu äntligen skulle bli fullbordad.
Vi skulle flyga via Helsingfors. På väg ner till Kastrup tipsade tant G att jag skulle ta skorna i handbagaget för säkerhet skull. När jag packade om såg jag att jag hade fått med mina gamla New Balance Zante. Dom skorna som passerat 60 mil med råge, lappats och lagats och som Olle redan förra våren sa “släng dom, du har råd med ordentliga skor”. På det passet hade jag så ont i fötterna så att det skrek. Det var alltså med de skorna jag nu skulle springa 42 km. Inte bra.
På fredagen när vi kom fram tog vi oss direkt till mässan för att hämta nummerlapp, tröjor och annat lulllull. Mässan var nere på häftiga Big Sight. Normalt sett vill jag inte slösa för mycket energi på mässor utan bara göra det nödvändigaste. Men oj vilket tempo det var här. De europeiska löparmässorna framstår som rena requiem jämfört med det här. Det var helt galet vad mycket tokigheter man kan trycka in och få koppling till maran. På ett ställe tryckte de på oss varsin jättestoppad mössa formade som jordgubbe. Här skulle vi posera framför ett fiktivt målsnöre och le medan de fotograferade oss. Påsen var full med allsköns kart- och infomaterial och när vi lämnade området var det nästan mörkt.
Vaknade sent lördag morgon så där sprack mitt försök att ställa om tiden i kroppen. Trots att vi turistade hela dagen och avslutade med middag på en japansk restaurang med en sumobrottare som värd lyckades jag inte somna förrän någon gång efter 3. Reveljen var satt till 6. Knappt tre timmar sömn alltså. Inte bra.
När jag på fredagen tittade på min Fenix 3 så såg jag att det bara var 3% batteri kvar. Förmodligen hade den legat med belysning igång och sugit ur allt under resan. Naturligtvis var inte laddaren med. Inte bra. Tur att tant G sa att jag skulle ta med gamla 310’an för säkerhet skull. Det var bra.
Hotellet kunde inte erbjuda frukost så tidigt så det blev bara några övermogna bananer och en flaska vatten till frukost. I hissen stötte jag på en kille med sin flickvän där han också skulle springa. Bra då hänger jag på där. Han var japan med lika begränsad engelska som min var på japanska. Snacket ner till metron blev därför något haltande. Väl nere på perrongen hittade jag en snygg israelisk tjej som också skulle springa. Det visade sig att hon hade ingen startnummer utan skulle försöka hoppa in någon gång strax efter start och bara hänga på. Hur det gick vet jag inte. Vi kom ifrån varandra vid metrospärren där mitt kort krånglade lite. Nu var det bara att försöka följa skyltningarna. Överallt stod de där med sina skyltar som visade vart man skulle gå. Gate 3 skulle jag till. Vid säkerhets-kontrollen fick jag inte ta med min vattenflaska så den fick jag dricka upp eller slänga. Jag drack för jag visste inte om det fanns något innanför och de visste inte säkerhetsfunktionärerna heller.
Halv 8 och dryga en och halv timme till start. Väldigt kyligt så jag behöll överdragskläderna så länge som möjligt. Skulle sätta på mig smärtlindringsplåstret på höften men upptäckte att jag fått fel paket. Det här var någon odefinierad brun kräm med japansk info. Antog att det var för utvärtes bruk och gned därför in det där plåstret skulle suttit. Sådär spontant märkte jag ingen skillnad. Inte bra.
Av någon anledning kom inte regnponchon med som jag brukar ha vid starten och en morgon som den här hade den varit extra välkommen för det var riktigt kyligt. Inte bra.
Lämnade in mina överdragskläder och gick upp till starten och in i startfålla B. Halvtimme kvar till start och behövde pissa. Alltså ut igen och försöka hitta ett lite avskilt ställe. Bajjaköerna var för långa för att min blåsa skulle hinna vänta. Tur man har rutin på sådant här.
Tillbaka in i startfållan och ja, jo jag behövde pinka en gång till. Jag lyckades lösa det men väljer att behålla hur jag löste det för mig själv. Efter någon typ av hymn, kanske Japans nationalsång, så gick startskottet och genom ett ösregn av vita hjärtformade konfetti kom massan iväg. Försökte filma de. Passerade startlinjen efter 50 sekunder och jag tog det mycket lugnt. Hade egentligen inget val för de första 500 m var det trångt och jag sprang nog inte kortaste vägen. 5.20 på första km var ändå helt ok men det blev lite mysko när nästa gick på 4,13 och då hade jag visserligen ökat lite men inte sååå mycket. Efter 3 km kändes det stelt i vänster lår. På samma sätt som det brukar kännas när det är 3 km kvar. Inte bra.
Det var bara att hoppas att det släppte. Var värre var att nu började det brännas i båda hälarna. Min Åsa-Nisselagning av hälkappan var helt klart undermålig och skvallrade om att jag kommer få en mycket smärtsam resa genom det här loppet om jag överhuvudtaget skulle kunna fixa det. Ganska stillsam publik nu såhär i början.
Jag hade kalkylerat med blygsamma 50 minuter på första milen men det blev faktiskt 45.02. Detta var nere i Ginza där vi bodde och tant G skulle stå med blågula bostonjackan och svensk flagga. Någon supporter syntes inte så det var bara att lubba vidare. Smärtan i hälarna var konstant brännande och stickande och det tog helt överhand från höftsmärtorna. 14 km och en tredjedel är sprunget. 1.03. Bra så här långt. Banan var på tre ställen som en vändbana så man mötte de som var före och när man vänt vid änden så mötte man de som låg bakom. Rätt inspirerande faktiskt. Hann precis se tätklungan när de var vi 25 km och då var jag vid 16 km. Insåg faktiskt ganska tidigt att jag inte skulle ha med tätstriden att göra.
Halvan passerades på 1.38 och efter omständigheterna kändes det ändå hyfsat. Åskådarleden började bli tätare och mera engagerade nu. 28 km passerades på 2.07 så än hade jag inte tappat något. Helt otroligt egentligen med tanke på hur ont det gjorde. På väg tillbaka ner mot Ginza fanns i alla fall hoppet att tant G skulle stå vid 30 km. Jodå, lite inklämd på höger sida stod hon och utan flaggan hade jag definitivt missat henne. Några korta ordväxlingar och så fick jag en koffeingel av henne. Nu insåg jag att jag kommer att kunna fullfölja loppet.
Nu var det dags på väg ner på sista vändbanan som vände vid 35,5. På höger sida mötte man nu subeliten som kom som enstaka löpare för att komma tätare ju längre ner man kom. Vändningen kändes skön. Nu var det “bara” 7 km upplopp kvar. Vid 37 kunde jag kosta på mig en glädjegest med 6 fingrar mot Abbottklacken som stod och hejade i blåställ. Att jag skulle klara mitt drömmål på 3.30 hade jag på ett ganska tidigt stadie förstått men att klara under 3.20 med marginal kändes helt otroligt. Mina hälar hade visserligen bett mig lägga av för tre timmar sedan men på den örat hade inte husse lyssnat. Nu kör vi det sista utan att spurta, bara genomföra. Tant G gav de sista hejaropen vid 41 och nu var det en ojämn stenläggning innan upploppsrakan på knappa 200 m. Startade filmningen för att försöka fånga känslan av en målgång. Såg att klockan stod på 50-någonting när det var ca 75 meter kvar så det var inte lönt med någon kortspurt för att förhindra att det börjar en ny minut. Nörderi. Otroligt skönt.
Maramedaljen i alla ära men nu var det Majormedaljen som var den viktiga. Fick gå till höger för speciellt mottagande och fotografering och därefter inslussning för oss charityrunners som hade väntade bussar tillbaka för särskild mottagning. Den var inget speciell men det blev lite trevligt löparsnack med en engelsk kille som gjorde sin 74:e mara och det på bara 6 år.
Nu gjorde jag min 30:e och är glad för det. Kvaltiden till New York 2019 är fixad om jag nu skulle få den tokiga idén att springa det. Nej, det får räcka med den till hösten. Det finns så många andra maror som inte blivit sprungna av mig. Kan ändå inte låta bli att fundera på vilken tid jag hade fått om jag hade varit skadefri, utsövd, rätt par och hela skor samt en laddad Garmin. Eller så ser jag till att inte ha ovanstående strul om 8 veckor när startskottet går i Hamburg. Maratonlöpare är tokiga.
