Johan:
Tid: 3.22,33 Plats: 1007/10010
Nu var det äntligen dags att åka på en löparresa med HLK igen. Den här gången var det Hamburg, en resa som vi gjorde för tre år sedan, med mycket lyckat resultat. Både som resa och prestationsmässigt. LB var självutnämnd reseledare och skulle fixa boende, resa och restaurangerna. Anmäla sig till loppet fick var och en göra själva liksom själva springande så han delegerade i alla fall vissa delar till oss andra.
För mig med Tokyo i slutet av februari blev det således en kort nertrappning innan det blev dags att trappa upp igen och ny nertrappning igen. För en vecka sedan kunde jag för mig själv säga att jag var i absolut kanonform och 10-dygnsprognosen skvallrade om mulet, 10 ºC och svag vind. Det var nästan så att man såg målbilden av att man kommer in på målrakan på lätta steg, vinkande till publiken och stanna klockan på 3.04,15 (samma tid som jag hade på min tredje mara i Berlin för 25 år sedan). Men som sagt, det var förra söndagen det. Sista veckan kan man inte förbättra sig utan den skall bara användas till att bevara formen och skapa löparglädje. Man kan dock försämra sina förutsättningar under sista veckan t ex genom att dra på sig en skada eller skaffa sig en förkylning. Jag klämde till med båda två. Tisdagens sista pass på Maria IP var Intervall 10 ggr 1 min med 1 min vila mellan är en riktig urladdning och det höll fram till 7:e då det högg till i vänster baksida. Bröt naturligtvis träningen direkt och lätt frusen inväntade jag att de övriga skulle bli färdiga och sedan fick jag skjuts hem. Massage, voltaren, tigerbalsam var det som gällde resten av veckan. Torsdag morgon vaknar jag med lätt ont i halsen. Skit också, nu rasar allt. På apoteket i Eslöv rådfrågar jag desperat efter någon dunderkur som visserligen inte förespeglar evigt liv men att jag i alla fall överlever söndagens maraton. Köper något som heter Coldzyme som skall sprutas ner i svalget. Hade fungerat på honom på apoteket tre gånger så jag litade blint på det. 69 spänn. Det är det jag har att förlora. Ja jo också tilltron till apotekare i Eslöv.
Thaimassage på BanSabai och risotto avslutade fredagen och det blev tidig läggning för min del. Vi skulle ju samlas okristligt tidiga 4.45 nere på Knutpunkten lördag morgon.
Inte oväntat var jag siste man uppe färjeterminalen. 12 glada HLK´are där Caroline var enda tjejen. Lyxliraren Olle Roos hade ju sovmorgon och hade privatchartrat flyg på eftermiddagen och vidare limousintransport till 5 stjärniga Grand Elysée. Vi övriga skulle bo på ett Hostel ute på ett gudsförgätet industriområde. Visst, Paul skulle också bo på hotell eftersom sängarna på hostelet inte var tillräckligt långa. På grund av spårarbete i Danmark var vi tvungna att åka buss från Köpenhamn ner till Rödby. Inte optimalt men det var bara att anpassa sig.
När vi kom fram till Hamburg Hbf så låg Pauls hotell bara rakt över gatan. Vi ställde in alla våra väskor i hans rum och tog oss till mässan för att hämta ut nummerlapparna. I övrigt så var vi inte så intresserade av att slösa för mycket energi här. Martin imponerade dock med att hänga i en stång i 2 min 1 sek men det fattades 50 sek för att få en gratis startplats till Köln Marathon.
Om ni tycker det har varit tyst om reseledaren LB så har det sin förklaring. Min förkylning var en västanfläkt mot vad han hade fått. Han hade tappat talförmågan fullständigt och hans ledaregenskaper för gruppen var ungefär lika bra som hos en strokepatient med afasi. Det var verkligen synd om honom. Som han hade sett fram emot det här och klara kvaltiden till Boston. Nu var det mest en fråga om han skulle våga starta. Ett maraton är ju trots allt mer kraftansträngning än att gå ut med soporna. När vår grupp kom till Hostel A&O höjde vi direkt medelåldern på gästerna med 20 år. De två stackars satar som jobbade i receptionen förde en ojämn kamp för att hålla kötiden för incheckning till under 45 min. I denna kö stod LB. Mållös men det var nog mycket han ville säga som inte passar sig i skrift här. Nästa gång bor vi definitivt i klass så att även lyxliraren kan tänkas att hänga med oss.
Det blev tre rum, ett för maratonlöparna, ett för halmaratonlöparna och ett för Caroline. Tillbaka på Hostelet och den tänkta joggingturen på lugna 5 km var det ingen som hade lust med utan det blev relax på rummet fram till kvällens pasta och pizzaladdning 19.30. Till den tillställningen anslöt även lyxliraren och Paul. Det blev en trevlig kväll med hela gänget. De flesta drack vatten men Jonny ville bevisa att det gick att prestera bra tider med alkohol beställde in starköl. OK, han skulle visserligen bara springa halvan.
Innan vi skildes för natten gjorde vi upp hur vi skulle checka ut. Eftersom halvmaratonlöparna startade 8.30 skulle de checka ut och ställa in sina väskor i vårt rum på morgonen och sedan skulle de ta med våra väskor till restaurangen när de duschat efter loppet. Vi skulle duscha vid målet.
3.45. Vad händer då? Jo någon hade inte stängt av sin telefonväckning från dagen innan utan den började glatt spela innan han fick stopp på det i mörkret. Gick det att somna om efter det? Ja de andra lyckades men inte jag. Inte blev det bättre av att någon var på toaletten och hade så mycket gaser i sig så han kunde ha fyllt ett traktordäck. Nåja, det blev i alla fall knappt 6 timmars sömn för min del. Övriga timmerstockar slutade väsa mellan kl. 6-7 och olika varianter av frukost började förtäras. För min del blev det fil, müsli, rödbetjuice, pannkakor och en apelsin. Kändes bra.
Halvmarakillarna kom in, ställde väskorna och vi önskade dem lycka till. En timme senare drog vi iväg. Tre stationer med U-Bahn 2 till mässan där start och mål är. Kom lagom för att se starten för halvan.
Det där optimala vädret som utlovades verkade bli mer optimalt för publiken än för oss löpare. Solen lyste ilsket från en klarblå himmel och temperaturen hade redan passerat 10 grader. Det skulle bli varmare. Några gruppfoton togs och vi lämnade in våra ombytespåsar och sedan spreds vi för vi skulle gå till olika stargrupper. Startgrupp C för min del var hyfsat långt fram och i grupp A och B framför var det inte mycket folk. Den stora massan hade man bakom sig. När starten gick dröjde det 30 sekunder innan jag passerade startlinjen och därefter gick det rätt snabbt att få in en bra löprytm. Planen var att gå ut i 4,30 på första km och det blev det. Gott så. Nästa blev lite för snabb och det stack till lite i baksidan. Lugn och fint nu, tillbaka och hitta 4,30 igen. Fixade första 5 km på 22,30 och 10 km på 45 min och 15 km på 1.07,21. Klockrent. Nu var det ju bara så att det låg ytterligare 27 km kvar där den här takten skulle hållas. Nu är Hamburg rätt platt så några överraskande stigningar är det ju inte tal om här men för att skydda sig från solen tog jag alla tillfällen som bjöds att springa där det var skugga. Tunneln vid 15 km var riktigt skön och jag hade kunnat tänka mig att köra resten av loppet i det klimatet. Men ljuset skulle komma igen. Ljuset so skulle visa sig bli mitt mörker. Någon km senare hörde jag svenska hejarkommentarer bakom mig. Jag vände mig om och såg att det var Hasse. Inte var jag förvånad men att han inte sprang förbi gjorde mig lite förbryllad. Hade han tänkt att jag skulle ligga och dra åt honom och sedan när det passade honom så skulle han bara sticka? Vid 20 kom han upp jämsides med mig och frågade hur det kändes. Och ja det gjorde det. Baksidan hade lite små stickningar som liksom början till kramp. Han frågade om jag skulle med 3.10-tåget men jag bestämde mig för att det fanns senare. 3.10 var inte realistiskt idag. Dessutom passerades halvan på 1.35,48. Jag måste i så fall springa andra halvan 1,5 minut snabbare. Hasse försvann längre och längre bort och till slut såg jag inte honom längre.
Efter 30 km blev det plötsligt väldigt jobbigt och mina tankar gick till Simon W som kollapsade fullständigt i London för en vecka sedan. Må inte detta öde drabba även mig. Jag har fortfarande aldrig gått på en mara och den sviten ville jag inte bryta. Om jag jogglufsar fram i 5,05-5,20-tempo så rör ju sig i alla fall kroppen framåt och under skamgränsen 3.30 bör då klaras med marginal. Sista timmen av en mara som börjar bli besvärlig far det rätt många tankar genom huvudet utöver ”varför gör jag det här egentligen?”. Man gör några enkla matematiska beräkningar om möjliga sluttider, vilken km-skylt var det jag passerade nu, var det 36 km eller är det 36 som är där framme? Naturligtvis är de det sistnämnda. Oron, eller skall jag kanske säga, hoppet är att en pigg Caroline bara skall svepa förbi likt en gasell på en savann mot en riktig kanontid.
Någon Caroline kom aldrig och när jag svänger upp mot upploppet, som är längre än man tror, har jag inga planer på spurt utan bara tassa över de sista 100 m på den röda mattan och äntligen få stänga av klockan.
Efter att ha fått medalj, dricka, frukt, bars och annat ätbart drar jag mig så snabbt jag kan till väskutlämningen för att få duschen avklarad. Träffar på Hasse som jag tyvärr inte kunde gratulera till nytt PB men 3.13,19 var ändå bättre än hans mål så var nöjd trots allt. Vi tar några alkoholfria öl och eftersnackar lite innan vi möter upp med de andra.
Nu var det Restaurang Pauluner som gällde och där det firades högljutt med öl och schweinehaxe. De som inte var så hungriga åt wienerschnitzel. Olle följde sedan med och vinkade av oss vid tåget mot Rödby.
Epilog
När tåget närmade sig Puttgarden började de flesta resa på sig och ta ner väskorna för att gå av i tron att vi skulle gå på via passagerarlandgången. LB, Peter och jag hann gå av och när vi vände oss om började tåget rulla mot färjan med resten av gänget ombord. Att vi inte tog mitt förslag att springa längs med rälsen och ombord via bildäck blev ödesdigert för när vi kom upp var landgången stängd och vi såg färjan segla iväg. Strandsatta i Puttgarden. Nästa avgång gick visserligen om en halvtimme men vi skulle missa sista anslutningen till Köpenhamn. En annan kille utanför gruppen hade gjort samma misstag som vi. LB hade ingen röst så han ville säga mer än han kunde. Vi tog nästa färja och gjorde desperata försök att få de andra att hålla bussen till vi kom fram. Förgäves. När vi kom fram var de borta. Det stod dock en buss men den skulle till Naestved . Förvisso Själland men långt ifrån Köpenhamn och den skulle ta 2 timmar. Vi hade inget alternativ än att ta den. Nu började det närma sig midnatt. Så småningom rullar vi in i Naestved. Busschauffören segar och att det står ett tåg in mot Köpenhamn på spår 6 får vi reda på för sent. Nästa avgång till Köpenhamn, 00.35. 50 minuters väntan. Peter uttrycker det väldigt träffande där vi står nere på perrongen: ”Det är som de pissar på oss”. Allt går fel. Man ser en ljusglimt i att tåget som skall gå 00.35 i alla fall kommer in 00.10 så att vi kan gå ombord och värma oss. 2 timmar senare hopvikt som en fällkniv utan att sova rullar vi in på Hovedbangården. Vi köper biljett över bron till Malmö. Vi fortsätter dock till Lund där vi fyra delar en taxi hem till Helsingborg. Kommer innanför dörren på kära Valhalla och tittar på klockan: 03.45. 24 timmar utan att sova och med en mara benen. Nej, jag hade inga problem att somna.
Olle:
Dagens målsättning på sportslig prestation inför denna mitt 19:e marathomn lopp var att inte löpa långsammare än 3 timmar 45 minuter. Detta mål missade jag med 1 minut och 26 sekunder och fick således 3:46:26 som sluttid, den tredje sämsta tiden av alla mina marathons men helt enligt de förväntningar jag hade idag.
Vi var ett gäng från löpklubben HLK-92 på 13 personer som under lördagen tagit oss ner på olika sätt till Hamburg. Väderprognosen för söndagens lopp förutspådde svaga vindar, halvmulet, regn skurar framåt 12 tiden samt ca 14 grader vilket lät för bra för att vara sant. Det var det också, det skulle visa sig bli rena sommarvädret med flödande sol hela loppet.
Hamburg var min hemvist under tre år under 90-talet och många är de fina minnen som finns bevarat från den tiden. På den tiden tränade jag runt Aussenalster, en magnifikt fin sjö i mitten av staden med en löpomkrets på ca 7 km. Jag genomförde också två Hamburg marathons på den tiden så det blev ett kärt återseende med min gamla hemstad.
Efter en pasta middag storlek sehr gross på fredagskvällen knoppade alla vi in i hyfsad tid och fick en bra sömn. Ja, det var några som vaknade av ett oavsiktligt alarm klockan 03:45 som fick sömnen abrubt avbruten, eller hur Mats? Jag och Paul bor på varsitt hotell, de övriga på en hostel invid Hauptbahnhof. Revelj vi 06:30 och en för mig måttlig till mindre model frukost intogs och min kropp kändes pigg. Min mage och jag brukar oftast vara ovänner inför och speciellt under längre lopp. Jag har dock med åren lärt mig vad som accepteras och håller inte på med några större kolhydrats förberedelser under de sista dagarna innan en mara.
Jag kommer bort till mässområdet under det höga TV tornet som utgör en av stads profilerna. Klockan är åtta och det är gott om tid fram till starten halv tio. Vädret är underbart med lite moln och ingen vind, som utlovat. Hasse ringer och vi strålar samman vid klädinlämningen. Lite småsnack och det pirarr i kroppen, den sista timmen innan ett marathonlopp är som julafton när man var liten. Så önskar vi oss alla lycka till efter att ha bestämt mötesplats efter loppet. Jag och Johan knatar bort mot startområdet och jag glider in i min fålla, han i sin. Jag joggar lite runt runt och sedan dyket Paul upp och vi peppar varandra och snackar lite tävlingsminnen. 09:30, skottet går och vi säger hej till varandra Paul och jag och så är vi igång, magiskt!
Start – 5 km på 25:39 med 5:08 km snitt
Det är förvånandsvärt lugnt och tyst i fältet, bara ljudet av tusentals skosulor mot den torra asfalten. Jag försöker hålla ett lågt tempo och inte titta på klockan så mycket. Koncentrerar mig på var jag sätter fötterna och vill inte snubbla i trängslen. Efter någon kilometer är det just en löpare som gör en rejält vurpa och skrapar upp ena armen illa mot den hårda asfalten. Det är trångt men farten är jämn och inte många som vill sicksacka sig fram. Vi glider förbi Sankt Pauli, hem för Hamburger SV och livet känns lätt. Inget mer att tänka på än vänster höger vänster.
6 – 10 km på 24:55 med 4:59 km snitt
Vädret är som sagt underbart men det blir allt mer soligare vilket i och för sig är trevligt men det värmer på ordentligt och jag undrar hur de som springer i långärmat och långbyxor har lagt upp planen idag, det ser otroligt varm ut. Själv har jag min svarta Batman t-shirt och färgen är väl inte så smart idag men jag vill springa i denna eftersom jag fått den av Elli och det är min tur tröja. Jag har aldrig brutit ett lopp i denna tröja och skulle inte göra det idag heller. Jag tankar vatten vid varannan vätskekontroll och har klurat ut ett bra sätt att få med mig 4 dl vatten vid varje vattenhål vilket räcker bra länge. Känner på mig att det behövs mycket vätska idag. Springer på Reeperbahn, detta av många svenska underskattade och missförstådda nöjes kvarter i Hamburg. Ser skymten av pizza hålet i väggen vid Hans Albers Platz där vi mången tidig söndags morgon åt frukost pizza efter en trevlig natt på byn innan man vandrade hem för att sova halva söndagen. Det var tider det. Kommer ifatt Lars Bertil som väser fram att han kommer att bryta innan 10km. Stackarn har dragit på sig en rejäl förkylning och kan knappt prata. LB är reseledare inför denna resan och har kämpat med alla detaljerna för de flesta av oss, så får han inte njuta av dagen, orättvist. Jag skymtar också Carolin längre fram men vill inte ta mig fram snabbare nu och jag vet att hon har bra fart idag.
11 – 15km på 24:38 med 4:56 km snitt
Vi har lagt Altona och Othmarschen bakom oss och löper avslappnat österut genom fashionabla kvarter på Elbchausse. Springer förbi latinobaren jag glömt namnet på där vi svepte mången Caipiriha på 90 talet, kommer förbi Fishmarkt och här är inte bara solen het utan här går publiken igång rejält. Under en viadukt och vrålet är öronbedövande. Vi löpare njuter och jag känner att farten ökar automatiskt längs den långa och breda Sankt Pauli Hafenstrasse. Tycker jag håller en jämn fart men det går lite för fort trots att jag försöker att inte ryckas med i fältets fart. Jag får många ”go Batman go” hejar rop och det känns fint.
16 – 20km på 26:30 med 5:18 km snitt
Vi passerar Haubtbahnhof och springer runt Binnenalster. Hör tror jag felaktigt för ett ögonblick att jag tappat farten helt och hållet, jag kan inte pejla in sluttiden när jag kollar fartbanden runt handlederna och tror ett tag att jag ligger på plus 3:45 som sluttid. Der rättar dock till sig efter ett tag och jag ligger fortfarande på sub 3:35. Upp längst östra delen av Aussenalster och det känns fortfarande ok med löpningen men jag ser att farten gått ner en bit vilket jag tycker är bra för jag vill som sagt inte springa fortare än 3:45, om jag nu alls skulle kunna göra det idag.
Halvan passeras på 1:47:26 (i Göteborg den 19:e maj vill jag komma under 1:36 på halv marathon).
21 – 25 km på 25:59 med 5:11 km snitt
Genom Stadtpark (mången brännbolls match där på 90 talet) och psyket börjar tryta i den gassande solen. Jag har ingen keps idag vilket ju var en miss, solen bränner rejält på flinten och jag ser löpare som börjar att gå. Det är hett och en keps skulle ha skyddat skallen bra. Måste ha igång musik nu men den lilla iPod shufflen vill inte sitta kvar på pulsbandet runt bröstet som planerat. Det krånglar rejält och hade det varit ett vanlig träningspass så hade jag inte brytt mig. Men nu måste jag ha något som kan skingra de negativa tankarna annars vet jag inte hur jag kan hålla farten uppe. Jag går medans jag försöker få fast iPod men den vill helt enkelt inte. Till sist snurrar jag hela pulsbandet så att jag når att sätta iPod på en tunnare del av bandet, där sitter den säkert. Har nog gått i ca två minuter här vilket ju är idiotiskt men jag har marginal till att nå 3:45 annars hade jag aldrig gjort det. Jag tar dagens första gel och genast börjar magen knorra och reagera. Befarar det värsta (läs bajamaja) men det var falskt alarm, som tur är lungnar sig magen igen.
26 – 30 km på 26:47 med 5:22 km snitt
Trenden blir tydlig, farten går ner och jag har börjat en otröstlig kamp mot negativa tankar. Publiken är fantastisk och ger bra med inspiration men det känns att det går åt fel håll med humöret ändå. Solen fortsätter att steka oss löpare men publiken trivs uppenbart och det är riktig feststämning runt banan. Springsteen dunkar på med Born to Run i lurarna men det är nog det sista jag kan tänka mig just nu, känns om jag är Born to Walk istället. Biter ihop och skäller högt på mig själv med ord jag inte vill sätta på pränt.
31 – 35 km på 28:44 med 5:45 km snitt
Vi har passerat Ohlsdorf och beger oss söder ut igen, nu går det åtminstone åt rätt geografiskt håll, Jag har dock slutat att njuta av loppet och försöker koncentrera mig på att klara 3:45. Det ser fortfarande ”lugnt” ut med den målsättningen men jag känner lite panik att jag skall klapp ihop totalt och prestera mitt sämsta marathon resultat någonsin. Vill verkligen undvika det för det vore ett bevis på att jag blivit gammal och trött. Vill inte ha den bekräsftelsen, inte idag. Kämpar med tankarna och försöker verkligen hålla igång löpningen. Jag springer fortfarande med en acceptabel fart men jag tvingas gå en kort sträcka med jämna mellanrum. Trycker i mig gel nummer två och får ont i magen direkt. Mår rejält illa och det hjälpet inte med vatten nu. Publiken är fantastik och jag försöker njuta av tillvaron men det är svårt. Blir omsprungen hela tiden.
36 – 40 km på 30:14 med 6:03 km snitt
Detta är nomalt den bästa biten av hela loppet, snart imål och Eppendorfs invånarna man ur huse för att heja. Men jag är förlorad i trötthet och vill bara komma imål och slippa springa mer. Man vrålar på mig att kämpa på, ”go Batman go”, en kvinna puttar mig hjälpsamt i ryggen och föser mig framåt, ”Ich liebe Dich” säger jag och får igång benen igen. Skymtar återigen Aussenalster” och segelbåtarna och springer på så gott det går. Illamåendet är över och jag peppar mig själv att detta kommer att funka. Ligger fortfarande på sub 3:45 men det är på gränsen.
41 – 42,195 på 13:04 med 05:57 km snitt
Lyckas öka farten på slutet. Publiken ör underbar och jag börs fram på deras energi. Korsar mållinjen och fullföljer ännu ett marathonlopp. Jag håller sviten med att aldrig bryta en mara jag startat, fanns heller inte på kartan idag. Jag är uppe på de tider jag gjorde på mitt första marathon lopp 1991 som 31 åring och konstaterar att tidsmässigt har åldern inte försämrat mina löpprestationer. Vad som är viktigare är att det är lika kul idag som det var då.
Vi strålar samman hela gänget på en restaurang efter ett par timmar senare. Gigantiska öl och wienerschnitslar intages och vi är de flesta av oss mycket nöjda med dagen. Tack Lars Bertil för din roll som Reiseleiter och tack HLK:are för en kanon helg.
Den 2:e juni springer jag mitt 20:e marathon, då jävlar…
