Det skall sägas från början; det var väldigt länge osäkert om jag skulle åka ner till Frankfurt och starta. Jag har sedan länge lagt prestationsångesten åt sidan. Alltför många löpare i min närhet tycks lida av att de, som de tvättäkta, anonyma motionsamatörer som de är, inte längre presterar de tider de en gång gjort. Jag har inga dylika tidsdemoner, springa marathon i stora startfält är fortfarande väldigt kul ochjag behöver inte nödvändigtvis prestera tider som för tio år sedan. Alla dessa tiotusentals löpare och åtskilliga fler åskådare på samma sida, inga motsättningar eller skilda åsikter utan enbart en, denna att motion och hälsa i form av löpning är något av det bästa man kan göra med kläderna fortfarande på. Men under sommarens heta temperaturer så har jag inte prioriterat löpning och när så Frankfurt närmar sig så har jag tvivlat på min kapacitet.
Stockholm Marathon genomfördes i början av juni. Detta mitt 13:e SM sprangs i 29 grader i skuggan och det var en kamp som jag nästan kunde vara utan. Ett par dagar senare anmälde jag mig till Frankfurt Marathon, jag ville göra en mara detta året där inte värmen skulle störa / plåga mig. Hamburg och Stockholm hade bjudit på sommartemperaturer, heta sådana så Frankfurt i sena oktober lät som ett kylslaget alternativ. Sagt och gjort, Frankfurt skulle det bli. Sedan blev sommaren den hetaste i mannaminne och träningen blev därefter, dvs. inte så bra.
I mitten av september bestämmer jag mig så för en plan; jag skulle genomföra tre stycken tre-mils pass på lika många veckor. Går inte kroppen sönder då och att jag kan genomföra passen utan enorma problem (läs under 5:25 km snitt) så åker jag ner till Frankfurt. Det gick över förväntan
Planet lämnar Köpenhamn vid 12 tiden lördag 27 oktober, dagen innan racet. Maria följer inte med längre på dessa korta resor där allt handlar om löpning. Frankfurt i slutet av oktober är heller ingen höjdare, jag vet inte om Frankfurt är en höjdare ens någon gång under någon av årets månader men jag kanske inte sett tillräckligt av staden. I dessa dagar av miljöfokus försöker jag ta tåget från flygplatsen till downtown Frankfurt men frekvensen av avgångar är löjligt få. Taxin lämnar av mig vid hotellet 35 € senare och hoteltipset av Marcus Mackan Nilsson är klockrent; 100 meter till startfållan, 200 meter mellan mållinjen och hotelentrén, 35 € med taxi till flygplatsen. Jag har aldrig varit med om ett mer praktiskt boende inför en mara.
Checkar in och gå sedan bort till Messehalle (150 meter) för att kolla in kommersen och hämta startnumret. Hittar mitt namn på den gigantiskt stora displayn där alla 14000 löparnas namn finns angivna, dock inte i helt begriplig ordning, Tyskland till trots. Pastaparty i Festhalle där vi också skall gå imål imorgon, inomhus alltså, på röd matta. Känner att pastan inte blir en tillräcklig bas inför imorgon utan jag går ett par kvarter neråt startrakan och glider in på en Italiensk restaurang. En hel sida med ”marathon specials” i menyn är precis vad jag behöver. ”Specials” på en meny kvällen innan marathon betyder ”enorma portioner”. Jag landar en gigantiskt stor och nyttig sallad nedsköljd med svindyr italiensk mineralvatten. Jag ser många andra löpare, både i större grupper men också ensamvargar som jag.
Tillbaks på hotellet landar huvudet på kudden och jag somnar innan klockan är elva. Vintertid imorgon innebär en extra timme att sova, det här är en perfekt uppladdning.
Frukost vid halvsju på söndagen (gröt, banan lite frukt och en kaffe) och sedan en längre promenad neråt citycenter längs banan i kylan och blåsten. De sista nattsuddarna snubblar hemåt, arrangörerna som riggar de sista detaljerna på ljudanläggningar, de första löparna kommer gåendes bort mot Festhalle…det hela känns magiskt. Jag känner mig väldigt upprymd och känner mig laddad inför dagens lopp. Detta skall bli jäkligt skoj, jag har aldrig sprungit i Frankfurt tidigare och jag är spänd att ta mig an den flacka banan. Väntar på hotellet iklädd min Batman t-shirt och resten av marathon stassen. Det är sex grader ute och det blåser kraftigt. Sista peppen från familjen på WhatsUp, man kommer följa varje kilometer på mara appen. Känns skönt att man har mentalt stöd, från Helsingborg, Göteborg och New York. Tjugo minuter innan start tar jag hissen ner till lobbyn. Det är svart av löpare och hotel personalen har svårigheter att sköta sitt jobb. Jag går jag ut och värmer upp tillsammans med tusentals andra löpare. Träffar Mackan och Johanna, hon är nervös och har tydligen tränat ordentligt, då får man krav på sig själv och blir nervös att man inte skall springa bra. Jag var inte alls nevös, enbart sugen på att springa.
Start – 5 km på 25:16 med 5:04 km snitt
Det är kallt, det blåser kraftigt och vi är drygt 14 000 löpare som rör oss sakta framåt när skottet går. Koncentrerar mig på var jag sätter fötterna och vill inte snubbla i trängslen. Det är trångt men farten är jämn och inte många som vill sicksacka sig fram. Jag försöker hålla ett lågt tempo och vill idag inte titta på klockan så mycket. Kommer i slang med en annan löpare som också har en Batman t-shirt, helt otroligt. Publiken hejar på oss, någon hojtar ”Wo ist den Robin”, säg inte att tyskarna inte har humor. Dagens målsättning är att komma under 3 timmar och 50 minuter. Med min mediokra träningsmängd blir allt under 3:50 idag blir en bonus.
6 – 10 km på 25:08 med 5:02 km snitt
Det rullar på under skyskraporna och min gamla retro Garmin 310 håller sattelit signalen perfekt. Försöker hålla ett jämt tempo och det går bra, t.o.m. för bra. Det går för fort men jag bestämmer mig för att inte saktat ner, jag känner mig otroligt pigg och glad, detta skall bli mitt tempo idag, win or die. Jag dog väl inte direkt idag men det det var kanske här jag lade grunden till krampen som till slut skulle knäcka mig idag.
11 – 15km på 24:49 med 4:58 km snitt
Vet inte var vi springer mer än att vi börjar röra oss ut från skyskraporna efter att ha snurrat länge i core-city. Håller den jämna fart men det kanske går lite för fort trots att jag försöker att inte ryckas med i fältets fart. Jag får många ”go Batman go” hejar rop, främst från massor av ungar och det känns fint. Tyskarna blåser i visselpipor och slår på stora trummor, det finns en hel del brasse-band längs banan där trumpinnarna hamrar hårt på trumskinnen.
16 – 20km på 25:28 med 5:06 km snitt
Det känns fortfarande ok med löpningen men jag ser att farten gått ner en bit vilket jag tycker är bra för jag vill som sagt inte springa fortare än 3:50, om jag nu alls skulle kunna göra det idag. Jag drar i mig dagens första gel och sköljer ner med vatten. Vågar inte dricka annat än vatten under maror, min alltför känsliga mage måste tas hänsyn till. Vi är inte vänner under löpning, min mage och jag men jag har lärt mig alla trick för att den skall hålla sig lugn. Vatten är ett av de tricken.
Halv maran passeras på 1:46:15 och det flyter på bra men jag vet att detta inte kommer att hålla. Jag är inte tränad för denna farten men kan inte sluta att njuta av löpningen. Hjärtat är större än hjärnan.
21 – 25 km på 25:59 med 5:11 km snitt 25:54 med 5:09 km snitt
Vi har kommit ut från stor Frankfurt och in i mindre samhällen, folk hejar och är väldigt engagerade. Jag tar dagens andra gel för jag har fått känning i ljumskarna och hoppas på att kunna förabygga kramp, något jag aldrig haft i ljumskar så detta kändes mystiskt. Såklart börjar magen knorra och reagera på gelen. Befarar det värsta (läs bajamaja) men det var falskt alarm, som tur är lungnar sig magen igen. Börjar dock må illa, tycker att vattnet börjar smaka beskt. Man har också thé och sportdryck vid vattenstationerna men det är inget som lockar. Kylan gör sig påmind och jag drar upp buffen över huvudet, det är riktigt kallt nu.
26 – 30 km på 26:33 med 5:19 km snitt
Illamåendet tilltar och blir värre för varje klunk vatten jag dricker. Beslutar mig för att sluta dricka (jättebra idé när man springer fyra mil) för att häva illamåendet. ”Go Batman Go” från publiken hjälper mig framåt. Farten går nu ner och krampen tilltar. Det är fortfarande kul att springa men kramp i ljumskar är en ny erfarenhet och jag kan inte sträcka ut riktigt i stegen. Trenden blir tydlig, farten går ner och jag har börjat en otröstlig kamp mot negativa tankar. Publiken är fantastisk och ger bra med inspiration men det känns att det går åt fel håll med humöret ändå. Kylan och blåsten är kännbar där det är öppet och jag lägger mig i lä bakom löpare som är avsevärt större än jag. Jag kör igång iShuffle och Springsteen dunkar på med Born to Run i lurarna. Biter ihop och skäller högt på mig själv att jag inte öppnat loppet lite lugnare. Vid 30 km ligger jag på tre timmar jämt och inbillar mig att om jag kan hålla farten så här in i mål så kommer jag faktiskt klara sub 3:40. Skänker en tanke åt polare som av olika anledningar inte kan springa, skattar min lycka över att få vara med att löpa och försöker sätta perspektiv på allt. Lite kramp och illamående spelar ingen roll, jag är ju med. Vänster, höger, vänster, höger, kör på.
31 – 35 km på 28:44 med 5:45 km snitt 27:45 med 5:33 km snitt
Jag har slutat att njuta av loppet och försöker koncentrera mig på att klara 3:50. Illamåendet tilltar och vatten är det sista jag vill ha, vågar inte heller ta fler gels. Det ser fortfarande ”lugnt” ut med dagens målsättning men jag känner lite panik att krampen i ljumskarna skall stoppa mig helt. Vill inte åka taxi till målet. Kämpar med tankarna och försöker verkligen hålla igång löpningen. Jag springer fortfarande med en acceptabel fart men jag tvingas gå en kort sträcka med jämna mellanrum. Blir nu omsprungen av många löpare. Publiken är väldigt engagerad och vi löpare får bra stöd. Bit ihop, upp med hakan, ner med axlarna, detta är kul, kör på.
36 – 40 km på 32:01 med 6:25 km snitt
Ljumskarna blir bara värre och det börjar ”navsa” av kramp i baklåren. Tror att avsaknaden av vatten plus kylan gör att benen nu inte vill vara med längre. Loppet är tillbaka inne bland skyskraporna och det känns någorlunad bättre i huvudet att springa. Jag stannar ett par gånger för att stretcha men vet inte hur man stretchar ljumskar. Gåendet tilltar mer och mer, mitt löpsteg ser för djävligt ut i krampanfallen. Det tycks som alla springer om mig nu, hatar att inte kunna sträcka ut. En tjej drar i mig och ropar högt att jag måste fortsätta springa, vi har inte mycket kvar nu. ”Kommt jetzt, Du muss laufen”. Publiken är nu riktigt bra men humöret faller i takt med att krampen tilltar. Tycker jag går mer än jag springer. Upp med blicken, le åt publiken, tänk positivet, vänster höger kom igen nu.
41 – 42,195 på 14:44 med 6:43 km snitt
Kommer så, äntligen, in på den röda mattan i Festhalle, 70 meter kvar till linjen och när jag lyfter armarna mot de proppfulla läktarna så krampar hela högersidan av ryggen och hela baksidan av höger ben. Jag kan inte ta ett steg, blir helt stående på den röda mattan med 70 meter kvar och kan inte röra mig. Håller så höger ben helt rakt utsträckt för att undvika kramp på baksidan och släpar benet bekom mig och hasar mig framåt med vänster ben i riktning mot mållinjen. Publiken vrålar och hejar, smärtan är för jävlig men jag lyckas ta mig över linjen där sjukvårdspersonal börjar massera mitt ben. Har gjort min värsta målgång någonsin, som en skadeskjuten kråka och det känns nästan pinsamt.
Jag klarar dock dagens målsättning med 2 minuter och 27 sekunder till godo. Blir 5 060 löparen i hela fältet, 219 löparen i min åldersklass.
På kvällen är vi ett gäng svenskar som tar oss till en rusktik tysk restaurang där öl och wienerschnitzel intas. Johanna, Marcus, Thomas, jag och ett gäng från Marathonlabbet har en väldigt trevlig afton och vi lyckas att inte enbart prata löpning denna kväll.
Jag är inne på mitt 41:a år av löpning. Jag har sprungit i alla världsdelar utom Afrika. Allt från Dallas, Buenos Aires, Reykjavik, Ankara, Peking, Tokyo, Sydney, Åre, Kullaberg och Pålsjöskog. Överallt kan man prata med främlingar om löpning, efter fem minuter är man vänner. Löpning ger hälsa, glädje och nya vänner. I Frankfurt gjorde jag mitt 21:a marathonlopp, vunnit nya vänner och fått ännu en oförglömlig helg. Nu har jag vilat i två veckor, en bristning i en sena i en fot har satt stopp för träningen men det börjar ge med sig. Nästa vecka ger jag mig förhoppningsvist ut igen, i träning mot nya lopp och upplevelser.
”Baby we were born to run….”
/Olle
