Haspa Hamburg Marathon 28 april 2019
Förra årets haveri i Hamburg då jag stapplade in på 3.22,33 är glömt och med en mycket bra vinter och vårträning var förhoppningarna högt ställda. Ett dussin HLK-gubbar hade satt klockan på okristligt tidig väckning för att ta färjan 5.00 mot Helsingör. Reseledare LB räknade in oss men Magnus saknades. Han hade glömt passet så för hans del blev det att försöka genskjuta oss i Köpenhamn genom att bli skjutsad till Lund och sedan ta tåget därifrån. Själv hade jag bara körkort med och hoppades att det skulle räcka. Vi andra 11 tog oss ner till Köpenhamn där vi skulle vänta 40 minuter för att ta ersättningsbussar ner till Rödby. Vissa hade förberett med frukost som vi käkade under tiden och så småningom dök Magnus upp och HLK-familjen var komplett. Ja det hade ju inte skadat om några tjejer hade följt med också . Det hade liksom automatiskt dämpat tonläget något tror jag.
På färjan mellan Rödby och Puttgarden fick de som var mindre förberedda möjligheten att äta frukost. Tryckte själv i mig några pannkakor till och sköljde ner det med rödbetsjuice. Tack ock lov blev det tåg sista biten ner till Hamburg. LB hade planerat allt så det kändes skönt att slippa tänka även om de flesta av oss blev tvungna att hjälpa till när verkligheten inte såg ut som han hade tänkt sig. Vi plankade på U-Bahn två stationer så att vi kom lite närmare de hotell vi skulle bo på. Förra årets sunkiga hostel hade bytts ut mot 5-stjärniga Grand-Elysée. Skall man prestera så vill man ju bo bra. Rumsindelningen var redan gjord och jag skulle dela med Martin. En ickesnarkande kompis som jag delat löparlivet med i snart halva mitt liv. Det kunde inte bli bättre och vi enades om koden på rummets säkerhetsskåp, 1815 (Wienkongressen). Efter incheckning gick vi gemensamt till mässan för att hämta nummerlapparna. Nämnas här skall att två skulle inte springa alls utan var bara med som supportrar. Det var Thomas, som hade satt livet på paus efter en allvarlig trafikolycka förra sommaren men som återhämtat sig mirakulöst bra och så var det Urban, 72, mannen, eller skall jag säga ”den evigt unge pojken” som alla i klubben har som förebild om att kunna vara när man är så gammal.
Tillbaka på hotellet igen och liksom förra året så ställde vi in provlöpningen och ersatte det med ett besök på spat. Fick dock konstatera att jag inte kunde springa i mina tävlingsskor för de skavde för mycket i hälen så det blev till att köra loppet i de ”lite långsammare” träningsskorna.
Strax innan vi skulle äta middag på kvällen meddelade Johan Juhlin att han hade fått vätska i lungorna och någon start för hans del var helt uteslutet men middagen var han med på. Middagen skulle vi äta i anslutning till hotellet och menyn låg redan framlagd på våra platser. Nu började vi bli oroliga och kallade till oss kyparen. Den var en liten snorkig man som tydligt påpekade att de hade en regel som sa att ”när det är större sällskap så fick man bara beställa från en begränsad meny”. Jag hade god lust att be att få se den restaurangens regelbok men i tumultet som utbröt så sa vi att vi inte alls var intresserade av den meny utan vi ville ha pasta för vi skulle springa imorgon. Det lyckades de åstadkomma och de var den dyraste Spaghetti Bolognese jag någonsin ätit: 320 spänn. Hur kunde den bli så här dyr? Jo det bestämdes att notan skulle delas jämnt av och eftersom jag drack vatten och det hinkades öl i den andra änden av bordet så blev det som det blev. Även om maten inte var någon höjdare så blev ju det här bra tändvätska till morgondagen.
Vi sa god natt och på rummet blev det Vitargo och rödbetsjuice innan jag slocknade till Lördagsintervjun med Ebba Busch-Thor. Jag somnade på 5 minuter men pinkade minst fem gånger under natten.
Det var bara jag och Michael som skulle springa maraton, resten skulle springa halvmaraton och deras start gick 8.25. De flesta av dem valde att spara sin frukost till efter loppet men eftersom maratonstarten gick 9.30 så hann jag med min i lugn och ro. Hans ville också äta frukost innan.
Vädret var i det närmaste perfekt för löpning. Ett svagt duggren och 8-10 ºC. Lämnade in ombyteskläderna och med sopsäck som regnkappa gick jag in i startfållan 15 minuter före start. Jag var i startgrupp C och där ställde jag mig längst fram. 3.15 var den tiden som jag snackat utåt som min måltid men inom mig trummade 3.10 och det var det jag ville gå för. Första km klockades på 4,25 vilket var 5 sek för snabbt men jag var inte orolig ändå. Lite bekymrad blev jag då nästa var 4,16 och jag tyckte nästan jag stod stilla. Det blev väldigt kallt på handlederna och regnet började nu tillta lite men i övrigt frös jag inte. 5 km gick på 22,35 och första milen på 44,46. 14 sekunders marginell. Bra så. Km-tiderna var fantastiskt jämna och när jag sprang genom tunneln vid 14 km flöt det på riktigt bra och skönt att slippa regnet en liten stund. Nästa km-tid måste vara fel för så långsamt som 4,46 kan jag inte ha sprungit. Säkert gps´en tänkte jag. När jag kom fram till 20 km kom jag att tänka på förra året då Hasse var i fatt mig och piggt och glatt tjoade ”ska du med i 3.10-tåget så får du hänga på här!”. Då var det varmt och nu kände jag mig mycket piggare. Dessutom var här ingen Hasse i år som kunde dyka upp utan jag skulle få göra mitt eget lopp.
Halvan på 1.34,20 och marginalen hade utökats till 40 sekunder. Förmodligen var jag en väldigt tråkig löpare i år för jag sprang med tunnelseende och försökte hålla fokus på tekniken och rassla igenom vätske och energistationerna utan att tappa fart. På något ställe var det en funktionär som hade svårt att släppa bananbiten så den fick jag skippa. När sista milen började hade regnet upphört och nu började räkna hur man låg till. Kände mig fortfarande pigg i benen så 45 min på sista 10 borde vara görligt. Tryckte i mig två gel och lite vatten och så var man som ny igen. Ja det var väl kanske att överdriva. Red Bull-stationen skippade jag likaså Krombacher 0,0%. Här skall inte experimenteras på sluttampen. Vid 40 km fick jag de enda personliga supporten på hela loppet. Det var Lars Andersson, IS Göta, som hade varit tvungen att bryta vid 17. Han sa att det såg bra ut. Och ja va f-n skall säga? ”Det ser tungt ut och du springer oekonomiskt, du kommer missa 3.10 med 5 sekunder”.
Någonstans på sluttampen hade man ju hoppats att klubbkompisarna skulle stå och heja men icke. Jag lommade i mål utan vare sig spurt eller haltande och en klocka som stannar på 3.09,48. Oj så skönt. För precis 30 år sedan sprang jag min första maraton i Stockholm på 3.10,44. Nu är jag dubbelt så gammal och en minut snabbare. Det är något man kan vara stolt över.
Tid: 3.09,48
Tid/km: 4,29
Plats 842/7772
Plats M60: 5/338
Jag försöker snabbt ta mig igenom postmålgångsproceduren och gå tillbaks till hotellet men jag kommer fel på något sätt. Jag frågar en trafikvakt vart jag ska och han lotsar in mig i en park och jag är helt lost. När jag kommer ut från parken ringer Gunnel och jag ber henne om hjälp. Då visar det sig att när jag vänder mig om så ser jag hotellet 150 m framför mig. Kommer upp på rummet och ska ta av mig skorna och då upptäcker jag: Chippet. Inte frånvaro av sådant som det var i Stockholm utan närvaro. Jag hade glömt lämna in det efter målgång. Det blev till att traska iväg 3,5 km igen för att lämna in det och få ett kvitto. Blääää! Sedan blev det spa med öl och det var där de andra hade varit. De hade tyckt det varit för dåligt väder för att vara ute heja. Det blev en lyckad kväll med god öl och en härlig äkta wienerschnitzel som toppades glass efteråt.
