Urban:
Start i Lidingöloppet var en del av min dotter Maries något sena födelsedagspresent. Springa Lidingöloppet på min rätta födelsedag är knappast att ens fundera på. Loppet har, vad jag vet, alltid sprungits i september/oktober. Detta var den 58:e upplagan av 30 km. 15 km något färre. Ej helt säker info.
Dessutom ingick resa, helpension, startavgift o fine-dining efter loppet. Behövde inte lyfta kontokortet på hela resan.
Träffade Marie på hennes jobb tidig fredagseftermiddag. Hade lite svårt att hitta enklaste vägen till hennes jobb. Fick fråga en rökande pizzabagare var Slussplan exakt låg. Pizzabagaren gav mig ett lite avmätt svar att den låg borta vid guldbron. Nonchalant tyckte jag. Satt honom på plats genom att säga att ”jag såg bron före dig”. Den hade ju passerat Helsingborg. Jag var visserligen inte vaken då men en liten lögn har väl ingen tagit skada av. Guldbron är för övrigt inte speciellt guldig. Snarare smutsgul. Tillägg till det så är det ingen som har en aning om när själva slusseländet är färdigbyggt.
Gomat i form av Venusmusslor o pasta plus ett antal glas vin intogs på kvällen.
Tidigt lördagmorgon åkte vi ut till Lidingövallen. Incheckningen gick snabbt. Skötte mina naturala funktioner. Både 1:an och 2:an.Vätskade upp mig. Träffade Jonny. Snackade lite. Vi konstaterade att det var bra löparförhållanden åtminstone när det gällde vädret. Plötsligt dök Blomman upp. Lite överraskande. Men tänker man efter lite så har väl han varit på plats typ de senaste 40 åren.
Efter promenaden till starten i Koltorp ville Marie köra lite komigångympa. Hon är ju gympaledare på fritiden och måste väl leva som hon lär.
Målsättningen med det här loppet var att vi skulle ta det lugnt. Följas åt. Njuta. En skön upplevelse helt enkelt.
Det började hyggligt bra. Backarna dök upp tidigt men var överkomliga och jag kunde springa uppför dem med hygglig fart. Men tämligen snart, efter ca 5 km, började musklerna att jävlas.
Uppförsbackarna kändes ordentligt. Marie fick 10-15 m försprång i varje backe. Jag är ju HLK:s sämste uppförslöpare, åtminstone enligt mig själv. Tog dock lätt igen de förlorade metrarna i utförslöporna. Till nästa backe samma visa om igen och om igen…Efter ca 8 km började jag känna lite besvär i magen. Hade ju druckit en del på morgonen och trodde det var kisseriet som behövde justeras. Baja-major fanns vid 10 km. Väl där. Inte en droppe. Satt mig ner. Snacka om resultat. Stort A som vi sa på min tid i vården. I ö inga detaljer. Förlorade tre minuter i tid enligt Marie. Men det var det väl värt. Påverkade dock inte muskelbesvären. Backarna fortsatte att dyka upp… hela tiden. Likt en hjärtflimmer kurva på EKG. Nu fick jag gå i de flesta. Visserligen fanns det ett och annat platt parti insprängt i den mycket kuperade terrängen. Men jag upplevde dem som mycket få.
Frågade en ungdomlig flicka i ca 50-årsåldern om det detta var charmen med att jogga. ”Nä fan heller”.
Sista kilometrarna började jag känna hopp om att komma i mål. Såg aldrig någon sista km skylt.
Blev glad när jag hörde en person skrika ”500 m kvar. Bara utför”.
Lät Marie vinna i spurten. Måltid 1:30. Sluttid 1:36:08. Solen sken.
På kvällen ny måltid. Den intogs på finrestaurang på Söder.
Nästa år blir det Kungsholmen runt. Platt och på asfalt.
PS: När jag läser igenom ovanstående inser jag att det nog blev lite väl mycket gnäll.
Med vänlig hälsning…Urban o Marie.
Jonny:
Jag var 6 minuter före Sara Sjöström i mål!!
