Prolog
Det blev inte någon race report från Flensburg Marathon i våras men den kan kort beskrivas med att jag tog tåg på lördag förmiddag, hämtade min nummerlapp, käkade pasta på en pizzeria, sov en natt på hotell, frukost, sprang en fyrvarvsmara med ömsom kullersten, grus och asfalt. Hann trycka i mig en torr pizza på samma ställe som jag åt pastan dagen innan. Fantasin flödar inte precis. En lagom mellanmjölkstid på 3.23,37 är fullt OK med tanke på att det var ganska varmt på det sista varvet och jag fick kryssa mellan långsamjoggande halvmaralöpare som sprang i bredd. Tar därefter tåget hem och vips, en medalj till i samlingen
Det blev sedan Bryggerimara mellan Råå och Höganäs mitt i sommaren där myspyset och ölen var det viktigare än tiden. En trevlig tradition får man väl kalla det för efter att ha sprungit det för andra gången och jag lär nog stå på startlinjen även nästa år.
Berlin Marathon
Det är 30 år sedan jag sprang Berlin Marathon för första gången. Då som nu hade jag Tant G som sällskap och supporter. Hur vi kom dit den gången har jag faktiskt glömt men i år valde vi nattåg fredag till lördag. Jättesmidigt och miljövänligt till skillnad från när jag reste med LN 2013.Då flög vi via Düsseldorf !(titta på kartan om du inte har tyska geografin klart för dig). Efter att ha kaskat runt på ett otal maror tillsammans Tant G där bara jag är den springande gäller det att vara ödmjuk (inte min starka sida) och se till att det händer något annat före och efter loppet som inte är löprelaterat. Aktiviteter före loppet vill man ju själv begränsa till ett minimum för att spara på krafterna. Det är tillräckligt att man måste ta sig ut på mässan för att hämta sin nummerlapp, som naturligtvis ligger längst in på mässan bakom alla utställare, för att stegräknaren skall börja ticka. Tant G slapp det här men det kändes som om hela startfältet stod där och då när jag skulle hämta min lapp. Fick i alla fall lite trevligt sällskap av några norrmän från Kristiansand och samtidigt som jag gjorde reklam för Helsingborg Marathon delade jag med av lite tips och tricks för att kunna komma med till de stora marorna. Ett av tipsen var att fylla 50. Kvaltiderna blir plötsligt mer rimliga på en del lopp.
Sammanstrålade med Tant G vid Brandenburger Tor för att därefter gå på guidad tur på tyska bland regeringskvarteren. Vi var båda förvånade efteråt att vi nästan hade begripit 90 % av vad han hade sagt.Stegräknaren visade nu nära 14000 och klockan var bara 3 på eftermiddagen. Gå på Pergamonmuséet efter det här la jag min protest på och istället blev det en båtsightseeing på floden Spree. Mot slutet av den turen var jag både frusen och hungrig och medan Tant G var på toa tryckte jag i mig fem småpåsar strösocker för att döva den värsta hungern. Stegen fortsatte att ticka in innan vi nådde Antica Roma, där sista pastaladdningen skulle intas. När min Carbonara kom in blev jag lite gnällig och påpekade att ”ska det vara så här lite?” Min tallrik åkte ut men kom snabbt tillbaka med dubbelt upp. Restaurangen var knökfull där hälften av gästerna var där i samma syfte som jag. Härifrån var det sedan bara ett stenkast till vårt lilla hotell Air in Berlin. Ett familjärt hotell i närheten av KDW. Lite pinsamt blev det när vi skulle hämta nyckeln då det visade sig att rummet bara bokat för en person och att jag då kommer indragande med en kvinna framåt kvällen blev lite konstigt. Nåväl det löste sig.
Sov ganska halvdant, mycket beroende av att huvudkudden var närmare en kvadratmeter stor och tjock som en badboll. Helt värdelöst för oss som sover på rygg så stelheten i nacken när jag vaknade kl. 6 var lätt att förstå.
Tant G sov fortfarnde djupt när jag gick ner för att äta frukost och knappt hade Coldplays A sky full of star tonat ut lurarna förrän jag fick sällskap av ett äldre norskt par med en son som skulle köra rullstolsklassen för 16:e gången. Det blev ett lärorikt och trevligt samtal hur man kan få ett innehållsrikt idrottsliv trots att förutsättningarna är lite annorlunda.
Vid U-Bahnstationen slog jag följe med en kanadensare, Paul, 58 och Peyton, en tjej från New York City. Vi hade sällskap hela vägen ända tills vi skulle gå till respektive startgrupp. Hamnade i startgrupp C och träffade farthållarna på 3.15. Diskuterade med dem att slå följe och om det kändes bra så skulle jag lämna efter 10 km. Har aldrig sprungit med farthållargrupp förr men NU så skulle jag göra ett seriöst försök att testa. De rådde mig att springa en liten bit framför fartgruppen för det tenderade till att bli rätt mycket folk bakom bara jag kastade ett öga bakåt så att jag hade koll. Jag tog till mig det gick in i min fålla och tryckte i mig en Maurtengel Coffein. Kippe lite längre fram gör ju så och han har ju rätt bra fart på benen. Står stjärnorna rätt så kan han ju slå sitt eget världsrekord på 3.01.39 idag. Mitt eget lilla världsrekord på 2.59,26 från 1993 visste jag skulle vara ohotat hur mycket Maurten jag tryckte i mig och jag är helt fine med det. Under 3.15 kände jag ändå skulle vara rimligt.
Efter en maffig presentation av de största stjärnorna bland de 40 000 startande så gick startskottet 9.15. 2,30 efter Kipchoge passerade Lundgren startmattan i ett som han tyckte var ett mycket lugnt tempo. Första km gick på 4.24 och jag såg inte farthållarna bakom mig. Dom var bakom mig men helt riktigt så hade de ett tempo som var avpassat för en sluttid på 3.15 och inte 3.05 som jag låg på just då. Att man då inte ser pacerflaggorna precis bakom sig efter första km beror helt enkelt på att det är 3000 löpare mellan mig och pacarna. Än en gång har Lundgren misslyckats med en strategi. Så vad gör man nu? Försöker vara min egen pacer och rimligtvis då sänka tempot väsentligt. Temposänkning blir det men väldigt blygsam. Vadå det känns ju bra, solen lyser med sin frånvaro och det är i det närmaste vindstilla. Helt enkelt perfekt väder för maraton.
Det blir hyfsat jämna km och första milen passerades på 45,23. Öka nu? Vanskligt med tanke på att jag redan ligger en minut före tidsschemat. Vid 16 km kommer en norrman upp jämsides och ropar “Heja Sverige”. Vi pratar en liten stund om mål och meningen med livet. Han besvärades av en mängd skador så han skulle ta det lugnt idag. Efter en knapp km så försvinner han från mitt synhåll framför mig. Den skadan han hade skulle man vilja haft. Jag behöll dock mitt tempo och tuggade på. Jag var väldigt noga med att ta Maurtendryck på varje station som det erbjöds. Hade dessutom en midjeväska med två Maurtengel till.
Halvvägs och en härlig stämning längs med banan där musikbanden avlöser varandra. Alltifrån en ödesmättad trumma till säckpipa och rockband som spelar cover på Nirvana och Metallica. 1.34,38 känns också riktigt bra och jag är inte det minsta trött. Strax efter halvan väntade G med svensk flagga och orange HBGM-jacka och nu hade jag verkligen flyt i steget. Strax efter det kändes det plötsligt lite tomt. Inte på stämning och så utan mer att löpningen gick lite på tomgång. Kändes tyngre men km-tiderna tickade på stadigt under 4.30. Vid 28 km var det Maurtengelstation. Härligt. Jag hade visserligen någon kvar i midjeväskan men nu var det extra viktigt att få i sig energi innan sista milen började. Försökte mig på att ändra löpsteget som en sjukgymnast lärt mig och visst det gick mycket snabbare. Jag blev dock inte klok på om det var jobbigare än mitt vanliga smygarsteg så jag gav upp efter ett tag. Kanske något man borde träna på för framtiden. I klubben får man ju höra att jag springer fult. Jag kan ta den komplimangen så länge det går tillräckligt snabbt. Känslan av att hela tiden springa om väsentligt fler än jag blev omsprungen gjorde att jag kände mig mindre trött än jag borde vara.
Att jag den senaste veckan druckit 3 liter rödbetsjuice och tog en rödbetsshot på morgon kan säkert ha bidragit till att jag kände mig så pass fräsch.
Fick in en km på 4,16 och tänkte att det var det som jag höll 93 då jag gjorde mitt PB. Men nu är det 2022 och jag kan ju inte hålla på att tänka på vad jag gjort utan se till att koncentrera mig på vad jag håller på med just nu.
Solen hade nu börjat titta fram och 5 km återstod. Tant G stod där och gav mig den sista peppen. Funderade lite på hur fasiken hon skulle kunna hinna upp till Unter den Linden och se mig där. Nu var jag trött och missade att klocka av både 38 och 40 km. Jag kände ändå inte att jag drog ner på tempot. Efter Brandenburg Tor höjde jag tempot och la på en spurt ända in till mål. Tittade på klockan och trodde jag missat 3.10 med en sekund men när jag tittade närmare så såg jag att jag klarat det med 19 s marginal.
Det blev en dusch i målområdet under ganska primitiva förhållanden men med fräscha kläder och en alkoholfri Erdinger var man redo för post-mara-aktiviteter. Vandra upp i riksdagskupolen. Gick trots allt ganska lätt och jag tror nog den bra tiden gjorde att kändes lättare. En glass, en stor Stout på en irländsk pub direkt efter det och en ofiltrerad maß till Wienerschnitzeln på Restaurang Lindenbrau gjorde att man kunde känna sig nöjd med dagen. Det var nog Eliud Kipchoge också som putsade världsrekordet med 30 sekunder och hade 5 minuters marginal till tvåan.
Tid
3.09,41 (4,30 min/km)
Placering
3 519/34 772 Totalt
23/1 201 M60
