Idag gjorde jag något jag aldrig gjort och ärligt talat inte trodde för ett år sedan att jag någonsin skulle göra. Historiskt har jag sprungit Kullamannen korta distans 20-25km (dödens zon) fem gånger med blandade resultat. Men idag var det något extra. Jag skulle springa Kullamannen 54 km. De längre sträckorna på Kullamannen är lite speciella då de inte startar i Mölle även om målet är där. Men man måste hämta nummerlappen i Mölle innan. 54km startar i Råbocka i Ängelholm. Det går bussar från Mölle till Ängelholm men jag har en fantastisk tvillingbror som sa att han kan köra till Mölle för att hämta mig och köra mig till Råbocka i Ängelholm. Det är jag mycket glad för. Varför? För att bussarna avgick 7:30 från Mölle, körde till Ängelholm och släppte av löparna. Sedan fick de stå ute i kylan och vänta i över en timme. Det var bara 5 grader idag innan starten. Min bror och jag var också lite tidiga men vi kunde sitta i hans bil med värmen på. Lyx, jag vet.
Starten började 9:00 och de släppte ca 30 åt gången men det var ingen koll även om man fått en starttid innan. Jag hade fått 9:30 men gick in i fållan och kom iväg 9:09. Min plan var enkel baserad på tre saker som gör att man går in i väggen.
- Inte tillräckligt med energi. Jag har laddat hemma, hade med med mig gel och snickers så det räckte och blev över samt att jag hade bestämt att stanna vid alla 3 stationer på vägen för att få ännu mer.
- Inte gå ut för hårt. Här var jag stenhård. Många som sprang om mig i början men fokus Leif, fokus.
- Inte någon applicerbar plan idag utan något man måste göra innan nämligen att uthållighetsträna långa distanser. Här var min oro och mer om det senare.
Som ni kanske redan nu förstått var inte tiden att prestera det primära. Jag ville bara ta mig runt oavsett om det tog 6 eller 9 timmar. Som jag redan sagt, jag hade egentligen inte någon tanke från början att göra detta ”vansinne”.
Första aid-stationen (jepp, de kallar dem så) var Svanshall efter 21 km. Första sträckan som är mycket platt gick i ett mycket lugnt och behagligt tempo, strax under 6:30/km. Kändes bra och jag stannade i Svanshall i ett par minuter och inmundigade kaffe och brownies. Jodå, kan man så skall man. Fyllde på med sportdricka i mina flaskor också (vilket jag gjorde på kommande stationer också).
Jag fortsatte färden mot Mölle som var nästa station. Sträcka två var ca 13 km. Nu började backarna komma också och även om jag börjat tycka bättre om backar så skrämmer de livet ur mig i ett långt lopp som detta. Tog det mycket piano i dem, MYCKET. Igen, tiden var inte det viktiga. Jag skulle till mål annars var jag rädd att det skull knäcka mig fullständigt och att jag kanske ännu en gång skulle sluta med löpningen vilket jag absolut inte vill. Min lugna hantering av backarna kostade naturligtvis på snittet för denna sträcka. Blev ett snitt på ca 7:45/km. I Mölle tog jag en ännu längre paus då de serverade mycket mer. Det var t.ex. varm soppa och färdigbredda mackor. Och äta måste man, annars… ni vet.
Nu hade jag sprungit 34 km och bara det är MYCKET LÅNGT för mig. Problemet idag var att nu började den 20 km långa rundan på Kullaberg och ni som sprungit den vet vad det innebär. Backar, backar och några backar till. Upp och ner hela tiden. Tolka mig rätt, jag älskar Kullaberg och dess utmaningar. Men då har jag aldrig haft 34 km i benen innan. Nåja, det var bara att bita ihop och försöka. Josefinelund skulle bli nästa stopp. Sträckan mätte in till 14 km. Men på vägen finns Håkull. Jag kan backen. Sprungit den flera gånger. Men nu var jag trött, stel och tom. Jag hade 42 km i benen (japp, ett maraton innan) när jag började backen till Håkull. Jag var tvungen att stanna och vila på vägen upp. Så illa var det. Men upp kom jag. Ni som sprungit upp dit vet också hur nerfarten är. Just det, brant och stenig. Finns en känd händelse om en HLK:are som la sig pladask på just denna nerfart. Denna tredje sträcka var så långsam så jag nästan vill utelämna informationen. Men det är som det är. Den gick på ca 9:00/km.
Efter Josefinelund finns det inte fler stationer. Men jag stannade till och tog ett foto vid fyren också. Kanske det var för att jag egentligen inte ville springa längre. Behövde en paus. Det fanns inte mer i mig. Satte mig på en bänk och skickade fotot till nära och kära. Så gör man inte på en ”vanlig” tävling men jag gjorde det. Nu kommer den konstigaste känslan jag haft i ett lopp. En gammal man som jag, … utelämnar det här. Kan prata om det.
Jag fortsatte från fyren. Döm om min förvåning när min bror och hans fru stod och väntade på mig ca 3 km från mål. Han hade följt mig på appen. Vilken pepp. Hjälpte mig in till mål. Sista kilometrarna gick i strax under otroliga 7:00/km. Glädjen att springa över mållinjen är obeskrivlig. Att bara genomföra detta lopp som var mitt mål gick i uppfyllelse.
Slutsatsen blir att jag inte har denna distans i kroppen. Speciellt inte med dessa backar som gav mig över 1000 höjdmeter. Jag har inte varit i närheten av de långa uthållighetsdistanserna som jag (och alla andra) måste ha för klara en utmaning som denna. Detta är en bra lärdom för mig, för som många vet, så är det tre stycken som skall springa ultravasen 90km i Augusti nästa år och jag är en av dem. 54 km, släng dig i väggen. Here we go.
/ Leif
