Prolog
Kommer jag att vara i kanonform om ett år för att göra ett riktigt superlopp? Den frågan svarade jag JA på för ett knappt år sedan när jag anmälde mig till den här maran. Så tidigt måste man vara ute för det här är ett lopp som snabbt blir fulltecknat.Jag visste redan då att jag skulle köra Ultravasan90 i augusti och en eller två maror på vårkanten är ju mer som gupp i vägen och borde snarare hålla kroppen igång. Tant G hade olyckskraxat om att du kommer förstöra dig. Är det inte bättre att vara riktigt bra på något än att vara en med i resultatlistan i obskyra lopp? Du kommer att bli långsammare! Det sista kunde jag ju inte förneka fast det hade ju varit fantastiskt om hon hade haft fel där också. Det hade ju inte varit dumt om man kunde takta runt en mara om 20 år på strax under 3.30. Borde placera mig hyfsat bra på det i den åldersklassen, M85.
Efter genomklappningen i Dalarna i augusti kom jag och min kropp överens om att det var maraton som gällde i fortsättningen. Det tog lite tid att komma igång igen så farthållare åt Annie på Köpenhamn halvmara var perfekt upptrappning. Bortsett från att det loppet var en arrangörsmässig katastrof så fungerade min farthållning helt enligt plan med Garmins eminenta farthållarinställning. En sådan fungerar tyvärr inte som bilens ”cruise” utan man får själv se till att göra jobbet.Klockan talar bara om om man är före eller efter en önskad sluttid.
Den fortsatta träningen under hösten flöt väl på hyfsat och jag fick till både långpass och kvalitetsträning med HLK, men kunde konstatera att den totala träningsmängden landade på blygsamma 6 mil/veckan och det får anses som för lite om man hade höga ambitioner. Lite som att, man får vad man betalar för.
Mot Valencia
Vi var faktiskt 4 HLK’ are som hade anmält oss till Valencia och det var ju kul. Tyvärr föll två bort av olika anledningar så då var det bara DuracellCaroline och jag kvar. Tant G hade tydligt uttryckt att första advent reser hon inte iväg så det blev för min del att plocka ihop resan själv. Caroline skulle resa med en kompis. Flyg till Valencia via Frankfurt med Lufthansa verkade hyfsat säkert och när ett AirBnB-boende på bekvämt avstånd bokades så var grundförutsättningarna klara.
En månad innan avresan visar det sig att de ändrat flyget så nu blev det till att åka tre timmar tidigare och sedan vänta fyra i Frankfurt. Hmm, ok då hinner jag ju äta lunch i lugn och ro där. Det lilla besväret var dock en västanfläkt mot hur hemresan skulle komma att bli. Reste med liten ryggsäck som jag lånat av Annie. 5 provrör med rödbetsjuice, ett antal gel, en rödbetsshot fick tillsammans med en minitandkrämstub, fotsalva och vaselin trängas ihop i den sprängfyllda zippåsen som nätt och jämt gick att stänga. En låda pannkakor åkte naturligtvis också med. För tredje gången i år blev det till att springa med helt nya skor vilket alltid avråds av alla, för risken med skoskav är stor. Jag hade ju nu ett par väl insprungna Puma Deviate som gick hyggligt i Köpenhamn så varför chansa? Black Friday och 35% rabatt på Under Armour Velociti Elite med karbonsula. Det får man ju inte missa eller? Min beställningstourettes slog till och vips låg en order inne. Naturligtvis hade jag dem i handen, precis som tidigare, onsdagen före loppet. Skippade torsdagsträningen så det blev 0 löpmeter med dem innan. Jag fick gå in dem på maratonmässan, det borde räcka.
Kom ner till Valencia fredagkväll och min AirBnB-värd, Maria,stod och väntade på mig vid tram-stationen. Vilken service. En pratglad kvinna som kunde fem språk varav inget jag kände mig bekväm med men vi kom överens om att tyska var det som fick gälla om vi överhuvudtaget skulle ha någon form av språkligt utbyte. För henne var det viktigt att jag var gäst och hon skulle se till att jag hade det så bra som möjligt. Lugn och ro var hennes motto även om hennes pladdrande skvallrade om motsatsen. Efter ett misslyckat försök att hitta ett kvällsmatställe blev det istället att trycka i mig några pannkakor, ett halvt rör Pringles Chips och lite rödbetsjuice på sängkammaren. Med oborstade tänder avslutade jag sedan dagen med att krypa ner i en säng som hade sängkläder som mera påminde om gardiner och slitna handdukar vilket tyvärr skulle påverka sömnkvalitén de kommande tre nätterna.
Lördag morgon och solen sken från en klarblå himmel. Maria hade dukat upp frukost på balkongen med nypressad apelsinjuice, croissant och te. Kompletterat med mina pannkakor, inköpt müsli med kefir njöt jag av utsikten över Valencia från 15:e våningen och med hennes två katter strykande runt. Start och målområdet hade jag mitt i blickfånget. Kunde inte ha det bättre.
Hade chattat med Carro att vi skulle gå på mässan på eftermiddagen så efter frukost åkte jag in till gamla stan för att strosa runt lite. I bussen på vägen in ser jag löpare överallt som är ute och springer och Carro skulle ut på morgonjogg till havet. Är jag fel på det? Men så tänkte jag, hade Tant G varit med så hade hon kört en klassisk nedbrytningssightseeing i Valencia idag så rörelse hade jag nog fått ändå. Inne i saluhallen fick jag ett mess från Carro att de hade hyrt cyklar och var nu på väg till mässan. Kanon, då försöker jag också ta mig dit. Det visade sig dock att de hade cyklat till fel mässa. Jag fortsatte ändå med bussen till den RÄTTA mässan som låg riktigt långt utanför och som de bestämde sig för att cykla till. I en kö som ringlade i det oändliga i den gassande solen kom jag till slut in på mässan strax under timmen. Hittade några löpare att prata med, hämtade nummerlappen, tröja och annat lull-lull till goodiebagen och avslutade med paellaparty där jag förde en krystad konversation med en kille på stapplande spanska. Carro& Co var för långt efter så jag drog tillbaka in till start och målområdet för att bekanta mig med det. Det blev lite dålig tajming med ätandet men jag hade inte lust att dra iväg sent på kvällen så det blev en Carbonara två timmar efter paellan. En riktigt kass carbonara. Bechamelsås med broskbitar i överkokt spaghetti hade fått vilken italiensk kolarhustru att skämmas att servera. Det blir inga vackra ord på Tripadvisor när Lundgren är missnöjd. Det blir fotknölssågning av Restaurang Casa di Roma som blir till ny dålig carbonara.
När jag kom ”hem” var Maria lätt upprörd över att jag inte meddelat min ankomst. Hon hade kanske inte varit hemma menade hon. Nu var hon ju det så det var bara att gå vidare. Och det gjorde jag: mot sängen. Efter att löpargubben var byggd så var det tapto för min del.
Vaknade redan kl. 3 obekvämt inlindad i gardinlakanet och fram till kl 6 var det bara halvdant slumrande. Det är helkasst att man inte får sömn när man som bäst behöver det. Frukosten var beställd till 6.30 men inomhus. Frukostera i 5 plusgrader är ingen höjdare även om det var 15:e våningen. Ingen höjdare var heller den koncentrerade rödbetsshoten som frukosten inleddes med men har det positiv effekt på löpningen kunde jag stå ut med de få sekunderna av organoleptisk chock för gott är det inte.
När jag kom ut kände jag hur kallt det var. Riktigt kallt och så hade jag inget långärmat med mig. Hur tänkte jag där? Jag svor över mig själv att jag inte planerat bättre men vad hjälpte det? Det var bara att bita ihop. Hade turen att det kom en buss precis när jag kom ut från huset och den tog mig så nära som det var möjligt. Jag såg inte en enda som hade kortärmat på väg till startområdet och jag förstod ju varför. En dryg timme kvar till start och den svarta sopsäcken jag hade var i alla fall något tecken på att man hade varit med förr. Jag gick upp och satte mig mittemot båset där Carro skulle lämna in sitt ombyte men hon dök aldrig upp så jag lämnade in mitt och drog mig mot starten. Med min tid från Berlin förra året (3,09,41) var jag berättigad att starta i Grupp 3 av 8 startgrupper vilket förpliktigar. 3000 andra hade också kvalat in för att få starta här. Såg mig runt om i startfållan och konstaterade att jag skulle kunna vara pappa till 70% av dem. Då menar jag inte att jag hade varit sexuellt överaktiv utan mer att mina medlöpare här var väsentligt yngre. En tom vattenflaska var bra att ha med in i startfållan. Mitt patenterade sätt att lösa pissproblemet strax innan start under en svart sopsäck är både diskret och praktisk och har räddat mig många gånger i tidigare lopp. Det är något lättare att praktisera för oss killar.
Nu skulle jag starta min Garmin och testa en annan farthållare som skulle vara ännu bättre än den jag hade i Köpenhamn. Peter´sPacer. Hade ställt in den för maraton och önskad måltid men hade ju aldrig testat den innan, så lite nervös var jag. När starten gick 8.35 så startade jag klockan när startlinjen passerades. Kom iväg bra och det var en härlig spänst i steget. Tittade ner på klockan och ser att den bara visar IQ🔺 i displayen. Vaa! Okej, den kanske inte visar något förrän jag passerade första km men samtidigt hade det varit bra att veta vilket tempo man höll i början, för snabbt gick det.
Det var kyligt i luften och solen hade precis börjat titta fram i horisonten. Det enda som hördes var dånet från klapprande skor runt omkring. Det var bara mina som ljudlöst smekte asfalten likt filtmockasiner. Wow, vilka härliga skor! När jag kom fram till första km tryckte jag “lap” och hoppades då få en indikation på hur snabbt det gått. Istället gick den över till att visa vad klockan var. Det här var inte bra. Skulle jag springa hela loppet med bara den informationen? Kom fram till km 2 och tryckte lap igen. Då visade den någon form av km-tid men det gick inte att tolka. Vid km 3 gick den tillbaka till klockläge igen. Hade jag överhuvudtaget startat klockan? Jo, det hade jag nog men det här kommer ju inte vara mer hjälp än om jag hade haft en vanlig analog klocka. Jag fick tanken att gå av och be om att få starta om men det hade ju blivit ett himla meck. Jag var dessutom nästan en halvmil från starten och det hade inte blivit bra så det var bara att springa vidare. Försökte göra en uppskattning vilken tid jag hade på 5 km men redan här var tankeförmågan nere på sparlåga. Någonting på dryga 23 minuter bedömde jag det till. Nu kom första vätskestationen och milda tider vilken struktur. Uppskattningsvis 10-15 av de bästa herrarna och damerna hade sitt personliga bord på respektive sida om banan tydligt skyltat med namn och nummer. Sedan kom semieliten där 4 löpare delade på ett bord. Naturligtvis var de här borden avdukade när jag kom. Vi övriga fick hålla tillgodo med den allmänna vätskestationen som var nästan 200 m lång och på båda sidorna av banan. Det som erbjöds här var 33 cl vatten på petflaska. Föga hållbarhetstänk där men det var smidigt för oss löpare och man behövde inte sakta ner ett dugg i löpsteget.
Nu följde två avsnitt med vändbana där man mötte löparna som låg i täten för att en halvtimme senare möta de som ligger motsvarande sträcka bakom. Det är festligt att se eliten som i gasellsteg rusar fram oberört i 2,54 tempo och när man själv nått den platsen så ser man på andra sidan 4-timmarslufsarna tugga fram på tunga steg. När det nu blev skit med klockan så fick man ju försöka se till så att man inte gick soppatorsk som i Dalarna så redan nu tog jag min första Maurten Gel. Hade jag nu asat med ett bälte fullproppat med gelpåsar så skulle de ju användas och inte följa med som någon extra barlast. Löpningen kändes jämn och första milen gick på ca 47 minuter.
Jag startade långt fram i det 33 000 stora startfältet och var införstådd med att jag skulle bli passerad av fler än jag sprang om och det var något som jag fick acceptera.
Jag var ingen 3.10-löpare idag.
Eftersom min bästa supporter, Tant G, inte var med fick jag glädja mig åt alla som hejade och ropade mitt namn och det var faktiskt många som gjorde. Blandat med många liveband längs med banan så blev det liksom aldrig tyst och tråkigt även om man sprang i sin lilla bubbla och grubblade över klockfan. Något som jag alltid varit noga med var att ta kortaste vägen längs med banan och inte slaviskt följa den markerade blå linjen som är den officiella banan och det är inget fusk i det. För att det inte ska fuskas så ligger det tidsmattor var 5.e km som man måste springa över och som också registrerar mellantiderna. Missar man en sådan så blir man diskad.
Precis vid 20 km-mattan så gjorde banan en 90-graderssväng. Då hade jag en löpare i bar överkropp med nummerlappen på byxan som sprang jämsides. När han såg att banan svängde så drog han en liten luring och genade över refugen med påföljden att han missade 20-km mattan. Den mannen skulle inte få en kul eftermiddag när sanningen uppdagades. Tänkte säga till honom direkt men såg inte honom igen utan fick fokusera på mitt eget. Halvmaran passerades och den grötiga hjärnan lyckades inte räkna ut vad den gick på. (1.39,53)
Kroppen kändes fortfarande helt ok men ett problem jag hade var att jag tappade koncentrationen på löpandet. Lite märkligt egentligen för det är ju bara det jag ska göra under de timmar jag är ute och som jag dessutom har betalat pengar för. Kom på mig själv och tryckte på någon km. Då hade det varit kul om man hade sett effekten av det på sin Garmin, men icke. Att klockan visade 11.02 intresserade mig inte ett dugg. Om jag skulle med något tåg kvart över hade det varit relevant men inte nu när jag hade 15 km kvar att springa på ett maraton. På två ställen längs banan delades det ut gel från Enervit. Tog två. En klämdes direkt och den andra sparade jag till 20 min senare. På vätskestationerna började jag nu använda delar av vattnet till att tvätta ansiktet och kyla av mig för faktum var att nu började värmen smyga på. Det var ju trots allt sol och klarblå himmel. Sex km kvar och nu kände jag mig trygg att klara skamgränsen 3.30. Jag upplevde fortfarande att tempot inte var nämnvärt lägre än i början och även om jag skulle behöva dra ner så skulle det räcka. Trodde faktiskt också att 3.20 var möjligt, man hade ju bara klockan att gå på och visste inte riktigt hur långt det var från startskottet tills jag passerade startlinjen då tiden började ticka.
Näst sista km var tung och massor av löpare började lägga in långspurtar. Det hade jag förmodligen också gjort om jag hade vetat vad jag spurtade mot tidsmässigt. När sista km började så räknade den ner var 100:e meter och det var faktiskt peppande att skyltarna stod tätare än under den övriga delen av banan. Strax innan upploppet var det ett filtklätt 100 meter långt utförslöp och det tyckte inte knäna om. Såg nu för första gången vilken ungefärlig tid jag gick mot och det blev en helt ok jasåtid. Målgångsområdet var häftigt och efterhanteringen av oss löpare sköttes exemplariskt där man paketerades in med medalj och goodiebag för vidare lunk i egen takt till ombytesgarderoberna.
När jag fått ut ryggsäcken plockar jag fram telefonen och ser ett missat samtal från Carro. Hon har naturligtvis varit i mål sedan länge och satt nu och njöt i en park men var osäker på sin tid vilket jag också var i allra högsta grad. Medan jag gick mot henne ringde jag Tant G, som gratulerade och gav klara besked till oss båda. I gräsparken vid sidan om målområdet sammanstrålade vi och inväntade hennes kompis Maria som dök upp lite senare då det var hennes första mara.
Hemstapplandet till duschen blev onödigt lång då jag gick fel 2 km vilket Tant G inte var sen att påpeka “menar du att 1,7 km är jobbigt”. Nej, det kanske det inte är men med mara i benen hade det räckt. Nu blev det dubbla. Relax på rummet ett par timmar sedan tog jag bussen upp där Carro och Maria bodde och där hittade vi så småningom en perfekt restaurang där vi kunde snacka av oss om högt och lågt och äta gott. Mycket trevligt.
Epilog
Måndag morgon åt jag frukost på balkongen, packade ihop mina pinaler, kramade Maria och tackade för ett fantastiskt boende. Den här dagen skulle jag bara ta det lugnt och handla lite gott i saluhallen och hinna med en ordentlig lunch innan jag skulle flyga hem vid halv 7. Åt en god paella med ett glas Rioja och åkte därefter ut i god tid så att jag kunde sitta på flygplatsen och skriva på den här. Aktiviteten vid gaten var oroväckande låg och ingen påannonsering dök upp. Då fick jag ett sms att den nya avgången var framflyttad till 20.40 och som en konsekvens av det räknade jag snabbt ut att min anslutning i Frankfurt mot Köpenhamn var rökt. Som plåster på såret och inväntan på 20.40 blev jag erbjuden en voucher på €7 att handla för. Efter att ha suttit och snackat med en annan strandsatt tjej tipsade hon om de goda baguetterna där borta. Jag ställde mig i kön och såg hur den ena sorten efter den andra tog slut i disken. När det var en före mig i kön låg det två stackars baguetter kvar i disken. Vad tror ni mannen framför mig köpte? ……Jag blev skogstokig men vad hjälpte det? Hon kunde inte trolla fram fler baguetter för det och kön bakom mig upplöstes sakta.
Med en kraftigt sänkt blodsockernivå entrade jag det försenade planet mot Frankfurt och hamnade nästan längst bak. Intill mig satt en engelsktalande kille och pratade upprört i telefon. När han avslutat samtalet började vi på engelska men kunde snabbt gå över till svenska då han kom från Eslöv. Han hette Steven och hade, liksom 70 % av passagerarna, också sprungit maran. Precis som Astrid Lindgren skrev när Emil i Lönneberga var på marknad i Vimmerby att “när två små gossar av precis samma skrot och korn träffas första gången, så tänds där liksom ett ljus i deras ögon” . På samma sätt är det med oss löpare. Hela flygresan på dryga 2 timmar vände vi ut och in på allt inom löpning och jag kunde nästan tycka lite synd om han som satt längst in vid fönstret. Han hade också sprungit men hade ingen han fick dela sin upplevelse och passion med.
Planet landade i Frankfurt 22.59,40 alltså med 20 sekunders marginal till det start och landningsförbud som gäller efter 23. Man hade börjat bli trött nu och eftersom både Steven och jag hade blivit ombokade till ett morgonflyg 7.25 hade det varit käckt med lite sömn innan. På grund av snökaoset som rådde var vi inte det enda flyget som hade haft problem. Till skillnad från loppet igår stod vi nu istället i sista fållan för att få ett hotellrum och köerna var enorma vid Lufthansas Hotellvoucherdiskar. Min uppfattning om att tysk organisation och struktur var i världsklass kom här på skam och värre skulle det bli. Alla hotellrum på flygplatsen var ju naturligtvis slut så efter en timmes köande fick vi varsitt rum på Hotel Mainz i just Mainz. Till de var det en halvtimme med taxi och slyngeln som körde envisades med att köra hiphop på hög volym och blev förnärmad när jag bad honom att stänga av. “Don´t you like music?”, fnyste han. Jag tänkte kontra med “jo men kan du spela Igor Stravinskys stråkkvartett i B-moll” men ville inte elda upp spänningen mer i bilen. När vi blev avsläppta utanför hotellet var det fullt kaos även där. Ett hundratal stod inte i kö, utan i en oorganiserad massa framför hotelldisken för att få sina vouchers omvandlade till ett hotellrum. Bakom disken stod fyra receptionister som alla borde haft en liten skylt “Ny på jobbet” för här fungerande ingenting. En föreslog att vi skulle sätta oss i lobbyn och vänta för “det finns rum till alla”. Om det inte hade varit för att vi skulle bli hämtade med taxi redan 5.05 så hade det väl gått bra men nu ville man gärna se rummet innan det var dags för utcheckning. Tio i 2 får vi nyckelkorten och på vägen bort till hissen säger vaktmästaren: Breakfast from 6.30. Kyss Karlsson, då är vi redan på flygplatsen och får försöka fixa frukosten där. Jag somnade på mindre än en minut och 2 timmar och 48 minuter senare ringde reveljen. Nytt PB på kortaste hotellnatten. Inte dåligt och efter en kämpig hemresa lägger jag nu min 44:e maraton till handlingarna.
Tid: 3.22,15
Plats: 9850/32569
M60: 73/592
