Johan L:
Efter nio år som Banchef af Guds Nåde meddelade jag redan efter förra årets upplaga att nu ville jag också springa den här maran. Det knorrades lite i ledningen hur jag kunde ta mig dessa friheter över att jag skulle få ha en egen vilja men accepterades något motvilligt. Problemet var att nu skulle man hitta en ny banchef. Kravprofilen var högt ställd: Du skall kunna pricka in Trintegatan, Grundelsgatan och Polettgatan på en blindkarta samt att kunna brygga drickbart kaffe till morgonsamlingen kl. 5 på tävlingsdagen. En banchef med bredare kompetens än nuvarande . Valet föll till slut på Mikael Hassel, HLK-92´s gamle ordförande. Och för att göra jobbet lite lättare bestämdes det att banan skulle göras lättare. Här fick den avpolletterade banchefen ingå i arbetsgruppen och med ett givande och tagande så lyckades vi få fram en bana som nu är nationellt sanktionerad och godkänd för kvalificering till större lopp. Banan skulle ju dessutom bli lättare för mig, i alla fall på pappret.
Ett krånglande knä gjorde att semesterträningen fick modifieras kraftigt och landade på ca 30 mil helt utan intervallträning. Skulle det funka? Spännande. Man har ju trots allt lite rutin på den här distansen. Fyra veckor innan maran så var jag helt ur slag och var helt kraftlös. Öppet genrep 34 km med HLK tre veckor kändes som mission impossible. Men jag genomförde det och nu började det kännas bra igen. De sista formtoppningspassen både i Helsingborg och i Kråksmåla gick också riktigt bra. Vad kunde nu gå fel? Jo, en riktig gubbklantighet. Jag skulle gå upp på altantaket uppe i Småland för att plocka av äpplena från ett av träden. För att nå lite bättre tog jag den övre delen på den tredelade stegen och lade mot takpannorna. Friktionen var försumbar men det skulle nog funka att stå på. Det gjorde det inte, så jag, stege, en massa äpplen och grenar landade på altantaket huller om buller. Har man någon gång knäckt eller tufsat till ett revben bak eller fram så är det något man känner igen och eftersom jag gjort det fyra gånger tidigare så var det en mycket bekant känsla. De respiratoriska egenskaperna reducerades i ett nafs. Ett tag hoppades jag att det skulle vara en muskelbristning för då kunde den inte vara så stor med tanke på storleken på min överkropp. När jag så småningom stapplade mig ner från taket självdiagnostiserade jag mig själv till att det nog tyvärr inte var det. Eftersom 65-årsdagen knackar runt hörnet sa vår kloke son Simon, med ett maraton på sitt samvete, “Man skall se martatonuppladdning som inför pensionen, ju närmare man kommer desto mindre risker ska man ta. Det där stegeklättrandet var för mig som att köpa småbolagsaktier i ryska Kurskregionen.
Under den avslutande veckan tog jag ett lunchpass med min kollega Kent på Heden. Naturligtvis var det varmt som tusan och jag föreslog att vi skulle köra koordinationslopp. Normalt sett brukar jag vara snabbare än han men här var det pigga ben jag fick tampas mot och när vi joggade tillbaka till Ecolean fick jag inget kvitto på att kroppen skulle göra stordåd fem dagar senare. Det kvittot fick nog Kent.
Fredag morgon tog jag på mig min funktionärsroll och cyklade ut för att snitsla och markera ut de första 7 km av maratonbanan och de två första på halvmaran. En inre tillfredsställelse att få vara med och hjälpa trots att jag skulle springa själv.
Men efter att ha hämtat nummerlappen och snackat lite med förbundsbanmätaren Bengt Månsson så fick jag reservera eftermiddagen för egen själavård med att lyssna på David Gilmours nysläppta album Luck and Strange. Den aktiviteten tyckte mitt skadade revben mycket om.
Tre femtedelar av familjen HBGM avslutade kvällen med traditionsenlig risotto. Tant G skulle 10-årsjubla som områdesansvarig på Fredriksdal och Simon körde stafettväxlingsansvaret på Fredriksdal.
Hoppet om att det skulle svepa in ett lättare lågtryck över Helsingborg under lördagen begränsades till att maxtemperaturen skulle bli 26 istället för 28. Och solen skulle vara med hela dagen. Jag hade sprungit det mera jippobetonade Bryggerimaran med en avklippt T-shirt som huvudduk och det tänkte jag testa här också. Nu kunde jag inte göra så mycket mer utifrån de givna förutsättningarna.
Känslan av att äntligen få springa på hemmaplan kittlade lite och när man kom ner till startområdet var det många kända ansikten. Det är faktiskt lite roligare att prata med några man känner även om man flera gånger stått i startfållan utomlands och försökt kallprata med någon löpare på halvtafflig tyska för att få tiden att gå.
För att hedra Peter Nilsson, som var en av oss som startade HLK-92 och som tragiskt omkom när han var ute och tränade, så valde jag att springa med svart band om vänster arm. Sånt ska inte få lov att hända men som löpare är vi väldigt oskyddade när vi är ute på vägarna. Men som Jens i minnesorden på vår hemsida skrev: “känner vi dig rätt blir det nog några rundor där uppe bland molnen”.
Helsingborg
Målsättningen vid start var att försöka öppna lugnt (har ni hört det förut?) och ligga på strax under 5 min/km och skulle jag kunna hålla det genom hela loppet skulle jag klara skamgränsen 3.30. Ja, det var t o m så att Andreas [HBGM-direktören] inte skulle låta mig passera mållinjen om jag var över det. En annan pigg Ecoleankollega som gjort en otrolig kroppslig metamorfos var Simon Gren, 24, hade också ambitionen att gå för sub3.30 trots att det var hans första mara. Redan efter dryga kilometern var han ifatt mig och vi snackade lite och jag försökte ge lite råd. Än så länge kunde jag prata och förmodligen var det nog mer jag som behövde råd.. Vi höll ihop lite löst fram till Råå. Den nya sträckningen söder om Råån blev faktiskt riktigt bra och folk hade tagit sig ut för att heja och någon hade redan vattenspridare igång. Här tryckte jag i mig min första gel. Första milen passerades på strax under 49 minuter och jag hade redan här på känn att det skulle bli övertidsarbete idag. Helt utan värmetillägg dessutom. Precis i svängen vid bussgatan upp till Ättekulla kom en riktig överraskning. Min kollega Mats Borg stack till mig en jättesvamp helt mättad med vatten. Jag högg den lika snabbt som hungrig baby kastar sig över ett jättebröst och i backen upp lät jag vattnet bara rinna över mig och det kändes så underbart. Att det skulle stå fler fromma män eller kvinnor med svampar till mig tog jag för uteslutet så den här behöll jag och klämde fast den i byxlinning där bak och lommade vidare.
På väg in i Ramlösaparken började mitt revben göra sig mer påmint. Det började bli tyngre att andas och hosta, det gick bara inte. Jag blev ju fantastiskt tråkig. Hade mycket jag ville säga, både till publik, funktionärer och medlöpare men jag orkade inte. På Elinebergsvägen strax innan 15 km försökte Simon prata med mig men jag fick faktiskt be om ursäkt för det gick inte. Jag försökte ändå ge intryck av att allt såg bra ut. Genom Jordbodalen och upp på Fältabacken. Temperaturen hade tickat upp några grader nu och vattenspridare eller vattenslangar var aktiverade från barmhärtiga villaägare. I den nya bansträckningen mot Fredriksdal hade Viskängen ersatts med min barndoms gata, Jönköpingsgatan. Här hade jag placerat min mor som jag skulle få en gel av. När jag närmade mig 28B, där hon stod, började jag fäkta med armen för att få gelen. Då stod hon och fotograferade. Nu hade jag visserligen inte med tätstriden att göra men stå och vänta på att hon skulle få fram den hade jag inte tid med. Som tur var så hade jag en gel i flipbältet som jag fick ta istället. Nu fick jag hoppas att hon skulle vara mer fokuserad vid 23 km utanför Valhalla. Innan dess var det snurran inom Fredriksdal. Denna kontrast till den övriga delen av banan är ju helt unik. Jag tror det är få maror där du är påhejad av både getter, grisar och kor. Strax innan utgången stod områdesansvarige Tant G och enligt henne såg det fortfarande bra ut. Nog för att hon kan genomskåda mig ibland men den röntgenblicken hade hon inte som kunde bedöma min revbensstatus.
Precis när vi lämnat Fredriksdal passerades halvmaran på tiden 1.43,54. Fortfarande före i tidschemat för sub3.30 men det var med en skör tråd. Tillbaka in och förbi växlingsstationen på Fredriksdal och där fick jag en liten flaska Maurten av Simon. Den satt som en smäck och nu var det bara en dryg km kvar till morsan skulle få en chans att överräcka gelen. Den här gången var det bara gelen i handen så det gick bra. Den sparade jag dock för senare tillfälle. I svängen Rektorsgatan stod vår ordförande Anders med en Maurtengel i handen. Den hade jag dagen innan gömt i en trafikskylt där han stod. Nu väntade en tuff bit utan skugga eller väntande supportrar och ett bröst som bara kändes stelare och stelare. Såg på km-tiderna att nu gällde det bara att försöka komma i mål.
Jag ville så gärna ge uppmuntran till alla duktiga funktionärer och high-fiva de små barnen längs med banan men det blev tyvärr bara vid något enstaka tillfälle som rösten räckte för att multitaska med samtidig löpning. Glada tjo och tjim från Caroline vid vätskestationen vid Tinkarpsbackens topp [33 km] och en Maurtengel var välkommet men kom lika sent som att skicka en svetsare till Titanic efter att telegrafen börjat skicka ut sitt Mayday. Värmen var ganska påtaglig och många med mig hade säkert inte gnällt om det hade varit 14 grader och mulet. Nu var det 25 grader och sol och när man kom in i Laröd så var det svalkande vattnet som träffade en där mer välkommet än det var för passagerarna på Titanic. Första bjöd förre kommunalrådet Peter Danielsson på. I hans kraftiga vattenstråle från trädgårdsslangen tryckte jag huvudet djupt in och fyllde min svamp till full mättnad. Den fortsatta biten inne i Laröd var det säkert ett 30-tal slangar och spridare som mötte oss. En av de sista på Slottsvägen var helt fel på det. Han hade strypt sitt munstycke så det endast blev en vattendimma som inte ens en katt hade reagerat på.
Efter Sofiero var det nu bara Tinkarpsbacken ner och sedan 2,5 km Strandpromenaden in mot mål så när jag kom ner för backen försökte jag glömma smärtan och trycka på så mycket jag förmådde. 3.45-ballongerna var mig i hasorna och att komma efter dom hade varit fruktansvärt pinsamt. Ja, så ser jag på det och inser väl att jag om 10 år får vara glad om jag klarar den tiden. Jag har aldrig haft några spektakulära målgångar utan mer försöka se så lite Emil Zatopek ut som möjligt utan att lyckas.
I mål fanns ingen Andreas och som tog emot men väl andra funktionärer som pratade vänligt och gav mig en mugg vatten. Mamma hade tagit sig ner till målet och jag växlade några ord med henne och blev fotograferad. Mycket lugnt tog jag mig till bryggan för att ta ett välförtjänt dopp. Tror att jag slagit Ludwigs tid från förra året men när Simon kommer ner till Gröningen en halvtimme senare konstaterar han att jag missat det med 30 sekunder. I det fortsatta grävandet bland alla maror jag sprungit så visade det sig att det är min långsammaste tiden jag presterat. Då har jag räknat bort tre Bryggerimaror och tre maror där jag varit pacer. I all bedrövelse kunde jag glädja mig åt att jag var snabbast i M65-klassen och dessutom vann Skånska mästerskapen. Gubbar i min ålder verkar uppenbarligen inte vara bättre än så här.
Efter lite eftersnack med Tant G och Simon i målområdet var det bara att byta om till arbetskläder och gå in i funktionärsrollen igen. Fortfarande var där löpare ute och kämpade men så sakta började vi i kärntruppen med ihoppackningen. Jättetunga lyft var inte aktuellt men någon nytta gjorde jag nog fram till kl 21.45 då vi tågade in på Pub Nessie för välförtjänt burgare, öl och massa löparsnack. 23.15 lämnar jag till applåder från hela gänget och flertalet andra gäster. Tar mig lätt ölberusad ut i lördagsnattens nöjesvimmel och med slagsida från revbenet och stumma ben vandrar jag upp genom Himmelriksgränden hem till kära Valhalla och Tant G.
Tid: 3.43,31
Plac: 241/1471
Plac: M65 1/14
