Prolog
Hur hamnade jag här? Efter att ha slickat såren efter det bedrövliga 2024 med fiaskot i Helsingborg så var det att ta nya tag i år. Det skulle visa sig att det var många sår som skulle slickas innan det här äventyret skulle vara över. Men mer om det senare. Som nybliven pensionär så skulle jag nu kunna heltidssatsa på löpning och på det skulle ju resultaten komma som i fornstora dar då jag dessutom var heltidsarbetande och hade hemmavarande barn. Helt ärligt så har egentligen mina tider legat och stampat på mellan 3.10 och 3.30 de senaste 30 åren så var det nog bara att acceptera att någon Kipchoge skulle jag aldrig bli. Därtill är min hudfärg för ljus.
I slutet av november satt Tant G och jag och pratade lite allmänt om lite resor. Då sa hon att hon hade planer på att hälsa på en gammal kollega som tillfälligtvis jobbade i Belgien. Till våren var det tänkt. “Hm, finns det inte något maraton i Belgien på våren?” kom det helt instinktivt från mig och jag började googla. Det fanns det naturligtvis. Ett i Gent och ett i Bryssel. Tant G började protestera: “Nu var ju det här min resa, inte mararesa”. Jag försökte pudla lite med att vi kan ju i alla fall åka ner med samma flyg och sedan kan vi dela på oss där och sedan träffas igen. Den idén köpte inte Tant G. Jag hade lite svårt att släppa det här med en tidig vårmara “runt hörnet” i slutet på mars och började därför sondera om det fanns något intresse i klubben. Faktum var att de var tre till som var sugna att hänga på. Hasse hoppade dock av tidigt så det var Michael Ober, Anders Karlsson och jag som anmälde oss. Tant G drev inte vidare sina planer så plötsligt var det nu jag som skulle åka till Belgien istället. Vettiga hotell tog snabbt slut den helgen så vi fick börja söka på Airbnb. Centralt och för tre personer var viktigt och det bokades men med lite för dålig research skulle det visa sig.
När jag den 30 januari klev ut från Ecoleangrindarna hade jag världens farligaste yrkestitel: Pensionär. Ingen har överlevt. Men det hindrade ju inte en målinriktad träning för Gent Marathon medan jag fortfarande levde. Dessutom styrketräning en gång i veckan gjorde ju att det gav en seriös touch på min satsning. Men som vanligt är det alltid något som händer mig inför ett lopp som skapar en lite irriterande bula i uppladdningen. Den 8:e februari kom jag cyklande på väg hem då jag mötte en bil som kom i fel färdriktning. Detta händer i princip dagligen och det är ett under att det inte hänt någon olycka tidigare, förrän nu, fast på ett helt annat sätt. Jag stannade cykeln mitt framför bilen för att markera att han körde i fel färdriktning. Efter en stund började tålamodet tryta hos honom och då försökte jag förklara att det var enkelriktat. Då blev han skitförbannad och klippte till mig så jag föll över cykeln och blev allmänt omtumlad. Det blev en rejäl blodsutgjutelse och jag missade att ta regnumret på bilen. Gick till Capio dagen efter och fick konstaterat att det inte var något allvarligt. Det var ju förvisso positivt men jag hade lik förbaskat slagsida på hela kroppen och hade svårt att röra mig. Det blev att ställa in dagens träning samtidigt som jag bestämde att civilkurage skulle sättas på paus, i alla fall fram till Gent. Fick ihop 30 mil i februari och ett 36 km långpass dagen innan vi skulle till Italien för skidåkning. Den enda relevanta träningen jag fick den veckan som kunde kopplas till kommande aktiviteter i Belgien var öldrickande. En Weissbier varje dag. Jo, det blev en liten kort löptur mitt i veckan efter skidåkningen men det gav ingen go’ känsla direkt. Tant G åkte på en förkylning i slutet på veckan och när vi satte oss på bussen på väg hem efter att ha tryckt i mig 1 liter öl till pizzan verkade det som om hela Prositorkestern var på turné. Det snörvlades och hostades överallt och jag tänkte; klarar jag mig från det här så är det ett under. Något under skedde inte utan på måndagen var det jag som solosnörvlade hemma i Helsingborg två veckor innan maran.Typiskt, men träningen var ju gjord så här skulle i princip bara vilas i form. Körde några nyckelpass i min ensamhet och det gick bra. Ändå infann sig inte det här sprudlandet att “wow, vilken form jag är i”. Och även om det hade varit det så hade jag inte torgfört det. Bättre att ligga lågt och eventuellt överraska.
Mot Gent
28 mars och dags att ge sig iväg. Michael hade tyvärr kastat in handduken ett par veckor tidigare på grund av skada så hans bidrag blev egentligen bara att han sponsrade en tredjedel av boendet som han slapp. Lite synd, det hade varit roligt att se vad han hade kunnat prestera. Anders hade väl inte heller haft den bästa uppladdningen. En farsa som lämnar jordelivet, en förkylning och en krånglande fot är inte precis optimalt för att göra sig rättvisa. Det var således två lätt vingbrutna HLK’ are som satte oss på flyget fredag morgon 8.15 mot Bryssel. Härifrån tog vi direkttåg till Gent. Vi hade båda uppfattningen att Gent var en liten småstad med runt 60 000 invånare men aj vad vi bedrog oss. Den var fyra gånger så stor och avstånden blev plötsligt lite längre. Vi rullade med våra väskor upp mot centrum där vårt boende inte var riktigt klart så vi gick ut en sväng. Vi hittade en liten trevlig italiensk restaurang på en bakgata där vi åt varsin jättegod pasta och vi bestämde att här äter vi imorgon också. Det blev en liten tupplur innan vi åkte till starten för att hämta nummerlappen. Med facit i hand så hade vi kunnat hämta det på tävlingsdagen men nu var det gjort. För övrigt var det rätt tradigt väder så vi inväntade bara tidpunkten för kvällsmat som vi tog mitt över gatan.
Boendet var som sagt lite dåligt kollat. Där var fyra sovplatser så där var ju inte problemet. Det var bara det att två av sängplatserna var inne i badrummet i form av en betonggjuten våningssäng. Mycket originellt men eftersom vi båda snarkade tog Anders bäddsoffan och jag den undre betongkojen bakom duschen. Det blev nära till dass och det tackade min blåsa för. Spolning nattetid förbjöd vi.
Lördag var en dag som bara skulle genomlidas så lugnt som möjligt för att spara krafter. Det väldigt torftigt utrustade köket skapade vissa problem att göra frukost. Att forcera en seg baguette med en matkniv i brist på riktig brödkniv gick väl an men när Anders skulle koka ägg konstaterade han att där varken fanns spis eller gryta så en bättre research hade ju inte skadat. Om inte annat innan vi gick och handlade. Lite sightseeing i makligt takt och en kanalbåtstur blev dagens aktiviteter. Ändå landade stegmätaren på över tolv tusen steg. Jag vågar inte tänka på vad det hade landat på om Tant G hade varit med. Orsaken till de många stegen var att Anders hade glömt sitt bälte att ha gelen i. När vi hade varit inne i fyra sportaffärer var vi på väg att ge upp. Jag sökte på Google map och hittade en friluftsaffär som kanske kunde vara något. Anders var tveksam men jag sa: Det är 75 meter dit, det kan väl få en chans! I den affären hittade han sitt bälte.
Vi hade bokat samma restaurang som vi åt på dagen innan men den här gången hade den gamla damen noll koll på sina gäster och var påtagligt stressad. Det verkade kocken också ha varit för när maten väl kom in efter en timme var vi inte lika imponerade och vi blev inte mätta heller så vi fick dela på en pizza också.
Som vanligt sover jag skitdåligt natten innan ett lopp även om jag somnar i princip direkt när jag lagt mig. En enkel frukost bestående av yoghurt, granola, juice och pannkakor. Tilläggas ska att detta var den sämsta granola jag någonsin ätit. Det såg inte bara ut som en spånplatta som man kört genom en flismaskin. Det smakade som det också. Eller egentligen, inte ett dugg.
Gelbältena var laddade och med det allra nödvändigaste i våra ryggsäckar småjoggade vi ner den dryga kilometern till järnvägsstationen där det gick shuttlebussar till starten. Det kändes lätt, sa Anders. Det kändes segt, sa jag och det menade jag verkligen. Visserligen en ryggsäck på men när man noterar att senaste träningspasset jag skrivit att jag kände mig stark var den 6 mars så tvivlade jag lite på vad 63 kg Lundgren skulle kunna åstadkomma på Gents gator den här dagen.
Uppskattningsvis cirka 5000 hade anmält sig till maratonsträckan som skulle starta 9.00. 12500 skulle springa halvan men den skulle inte starta förrän 13.30. Vädret var i det närmaste perfekt, 8-10 grader, svag vind och mulet. Ändå vågade jag inte starta med bara linne utan hade Genttischan under. Vi ställde oss båda i startfållan mellan 3.15 och 3.30. Jag hade ställt in min Garmin på ett medeltempo på 4.52 vilket skulle ge en sluttid på 3.25,22. Det är den snittiden jag har på alla mina maror (Bryggerimarorna borträknade). Naturligtvis hade det varit trevligare att springa 10 minuter snabbare eller kanske mer men är det någon styrled i maskineriet som krånglar lite får man försöka vara realist och sänka ambitionsnivån. Banan såg ju på förhand hyfsat enkel ut men också här kan man konstatera att researchen varit otillräcklig.
När startskottet gick tog det över 2 minuter innan startmattan passerades vilket gjorde att det flöt på ganska bra utan någon trängsel. Försökte få in tempot men nog fasen blev första km 4.37. Direkt efter det så försökte jag dra ner tempot. Jag tittade fram mot Anders som fladdrade med huvudet som en älgko som precis förlorat sin kalv i oktoberskogen. Men nej, jag ska göra mitt eget lopp. Känner han för att gå snabbare så är det hans beslut. Jag gjorde allt för att sänka tempot och det gick sådär. Banan kändes platt med långa rakor så det här skulle nog kunna gå hyfsat. Trevligt med hotspots med musik så tidigt i loppet och folket verkade verkligen ha gått man ur huse.Jag verkade ha krupit in i någon bubbla för plötsligt missade jag två km-skyltar men det spelade egentligen mindre roll. Jag kunde konstatera att jag låg fortfarande minuten före tidsschemat. Men nu började eländet. Kullersten. Inte slät och fin och 50 m utan snarare 500 m och man fick tankarna till medeltiden. Tio år som banchef har gjort mig väldigt observant på vad som är bra respektive dåligt med en bana. Väldigt få maratonlöpare jublar över kullerstensparti, så mycket kan jag säga. Väljer man sedan att lägga en vätskestation på ett sådant parti så blir det ännu mer problematiskt. Mitt krånglande knä det senaste halvåret hade gjort att jag ändrat mitt löpsteg till att springa med framfötterna, precis som elitlöpare. Det trodde jag aldrig att det skulle kunna gå att förändra på en 65-åring men det har gått förvånansvärt bra. Nu skulle jag alltså försöka göra min första mara med nya stegisättningen. När vi kom in i centrum så kom det ännu mer kullersten och tvära svängar som rubbade tempot. Det var bara att ge upp framfotasteget och klampa på som vanligt. Jag tänkte på Anders som var framför mig och hoppades att han skulle förstå att det här är ingen bana man gör några kanontider på. Men publiken var positiv och glad och harklade något på flamländska följt av JOHAN vilket jag tolkade som en form av uppmuntran att kämpa vidare. Vilket jag också gjorde. Vätskestationerna var för övrigt mycket bra. Långa med mycket folk och på båda sidorna. Vingummi hade de på flera stationer men jag förlitade mig på vatten, sportdryck samt mina egna Maurtengeler.
Nu började det bli varmt och solen tittade fram. Jag måste försöka ömsa av den här tröjan under linnet. När jag passerat 15 km-mattan drog jag av tröjan och klämde fast den på flipbeltet och satte på mig linnet igen. Det blev mycket skönare och skulle det bli för knöligt med tröjan där bak fick jag väl i värsta fall slänga den. Nu var vi ute på landsbygden och det var glesare med publik, fullt förståeligt och det var skönt att vila öronen lite. Men fortfarande dök det upp helt oförklarliga 180-graders svängar i banan. Mycket irriterande och det störde löprytmen. Den typen av banläggning hade inte accepterats i Helsingborg. Halvmaran passerades på 1.41,39 helt oglamoröst. Jag har sprungit maror där halvmarapasseringarna varit fantastiska hotspot med dånande musik. Här,ett litet svagt pip i nivå med min tinnitus som bara bekräftade det faktum att hälften var kvar. Strax gick banan in i mer civiliserade bostadskvarter och folket var på tårna igen och glada jazzband spelar för glatta livet. Än så länge låg km-tiderna under 5 minuter så någon fara att skamgränsen 3.30 skulle missas borde det inte vara.
När det var 1 mil kvar hade det lagt banan så att man skulle springa in på Gents fotbollsstadion och runt hela arenan. Visst, trevligt men trevligare hade det varit om det hade haft något mer uppiggande underhållning där än den automatiska bevattningen som strilade på gräsmattan. Väl ute från stadion skulle man bort och runda en liten konfan i 180-grader innan man fick lite normallöpning igen. Hur tänkte de där?
Som sagt, 10 km kvar och den platta banan var inte så platt som jag hade trott. Nu började hjärnan få lite svårt att räkna på troliga sluttider och jag trodde att det skulle bli svårt att klara 3.30. Jag visste att det skulle komma en brant stigning vid 37-38 km så den måste jag ha kraft till. Och vid 37 km kom den bästa energiboosten. Långt där framme bland löparna såg jag en guppande HLK-tröja. Jag hade en tanke att det skulle kunna vara möjligt om Anders toköppning skulle fallera. Hur skulle jag hantera det här? Efter toppen vid 38 km såg jag att jag närmade mig honom mycket snabbt och vid 39 så sprang jag förbi med med ”Kom igen Anders, nu kör vi!”. Han stönade något om att han var körd. Själv trummade jag på med nyfunnen energi.
Nu hände ju det som inte borde hända men som gör att den ena maran inte är den andra lik. Banan gick trevligt längs med en kanal på trottoaren. Denna gick under en vägbro för att så småningom komma upp i gatunivå. Den nyfunna energin från Anderspasseringen uteslöt ju inte att jag var så allmänt trött som man kan förvänta sig efter 40 km lubbande. Uppmärksamheten likaså och det låga löpsteget gjorde att den tegelstenen som stack upp var tillräckligt för att jag skulle falla pladask i backen på Anja Pärsonmanér. Pang i backen och det kändes som att mina glasögon sprack. Med några sekunders distans till det skedda så visste jag att jag aldrig sprungit med glasögon så det var inte det som sprack. Med ansiktet mot marken kände jag att framtänderna satt kvar men att blodet sprutade från näsa och läpp. En kvinna förbarmade sig över mig och gav mig en pappersnäsduk som mycket snabbt bytte färg till rött. En annan man hjälpte till att få mig i halvsittande läge och vem får jag se komma springande? Anders. Han blev häpen när han såg att det var jag som låg där, men han sprang vidare. Han hade väl en tid att passa. Jag kom upp på fötterna igen och svamlade något om att jag var ok, tackade för hjälpen och sprang vidare. Och jag kom ganska snabbt upp i rätt marschfart igen. Nu var det folk längs båda sidorna av banan och nog väckte mitt bloddroppande ansikte mer uppmärksamhet än övriga löpare som kanske också var röda i ansiktet men av annan anledning. Anders kom jag snabbt ifatt för han gick. Han började springa igen när jag kom och jag försökte förklara vad som hade hänt men “Ah, vi tar det sen, sa han” och så släppte han. En lång raksträcka, en sväng runt idrottsarenan och sedan in på den och ett halvt varv på löpbanorna innan målet nåddes. Här skulle jag naturligtvis ha väntat på Anders men sjukvårdare ville direkt ta hand om mig för behandling. En läkare gjorde grundlig kontroll, frågade om vilken datum det var idag, lös mig i ögat och konstaterade med mina rappa kommentarer att humöret var det i alla fall inget fel på och att jag troligtvis inte fått hjärnskakning. Det blödde både från läppen, näsan, underarmen, högra knäet och höger hand så det blev mycket omplåstring innan jag efter en kvart blev utsläppt och kunde få min medalj och återhämtningsdrycker.
Så småningom kom jag fram och fick min ryggsäck, ringde Anders och vi sammanstrålade strax därpå. Det visade sig att han hade bara varit 47 sekunder efter mig i mål. Efter omständigheterna var vi båda mycket nöjda med de tider vi gjorde. Det fanns ingen M65-klass utan jag blev 4:a i klassen M60-64. Jag drog därför slutsatsen att de tre småpojkarna som var före mig i den klassen var strax över 60 och därför utnämnde jag mig själv till den snabbaste M65:an. Gott så. Hade jag inte drattat i backen vid 40 så hade jag klarat mitt mål 3.25.22, sanna mina ord. Enligt min Garmin var det exakt så många sekunder som den inte visade någon rörelse i samband med fallet plus tiden innan jag fått upp farten igen.
Epilog
Det tog tid att komma tillbaka till rummet men där blev det varsin Leffe innan det blev dusch, vila, en god öl ute och avslutningsvis en rejäl köttbit med ett gott glas vin på kvällen. Oj vad vi var värda det.
När det gällde hemresan så hade vi redan på fredagen fått lite indikationer på att det kunde bli strul på grund av en generalstrejk på flygplatsen den 31 mars. Det definitiva beskedet kom på söndagen och vi fick åka hem på tisdagen istället. För mig var det ju inga problem. Vi fick en betald hotellnatt i Bryssel med både middag och lunch. Två soliga dagar i Bryssel och ett antal mycket trevliga öl hann vi med, både att dricka och köpa med hem.
Tid: 3.26,38
Plac: 842/4379
Plac M65: 4/84
